17/7   Mot VM 2018

Efter månader av förberedelser var det äntligen dags. På workshopen innan VM hade det mesta känts ganska osäkert men ca 3 veckor innan avfärd kunde jag konstatera att Moster verkligen kunde det nya numret och det kändes såklart väldigt bra!

Den här gången låg VM mitt i semestern så det blev tillfälle att göra en härlig kombo tillsammans med familjen 🙂

Efter en sista träning, långpromenad och hysteriskt packande skulle vi ta Kielfärjan från Göteborg. Innan vi skulle rulla på färjan tog jag ut Moster för sista rastning inför den långa resan. Då ser jag en BC i full action på en gräsmatta. Det visade sig vara landslagskompisarna Jonna med Soya och med ens pirrade det till i magen. Nu skulle äventyret börja!

 

18/7   Resedag

Efter en natts gungande var det dags för tidig rastning på båten och frukost. Nöjd konstaterade jag återigen att Moster inte har några som helst problem att göra varken ”nr 1 eller nr 2” på ett blåsigt, halt färjedäck fullt av hundkiss….

Väl iland i Kiel tog vi en härlig promenad och sedan bar det av mot Holland. Moster var nöjd och sov bort det mesta av tiden bortsett från några försök att ”plöja sig” fram genom bilen när vi hade lite för kul, dvs skrattade högt. Det är liksom förbjudet att ha kul utan Moster 🙂

Sent på eftermiddagen kom vi fram till hotellet efter lite strul. Det visade sig att rummen som bokats genom Booking.com inte hade bokats?! Lite jobbigt….men till slut hade alla fått ett rum, även om vi fick dela upp oss på ytterligare ett boende.

Hotellet var som så många andra hotell i Holland familjeägt och hette ”Der Stobbe”. Fru Stobbe visade sig vara minst sagt speciell och redan efter första middagen var hon vårt gemensamma samtalsämne. Sammanfattningsvis kändes det i bland som om vi hamnat på ”Fawlty Towers” 🙂

Ruinen, Holland

Tropisk värme, hysteriskt varma hotellrum, fina gräsplaner (perfekta för hundträning😍) och god mat är mitt samlade intryck av Ruinen, orten där vi bodde.

Tävlingsarenan var en stor sporthall och där fick vi delade rum med våra danska vänner. Genast armbågade vi oss fram och dekorerade snabbt både väggar, bord och t o m taket med stora svenska flaggor, flaggspel, bordsduk och serpentiner. Det är ju viktigt att vara tydlig med vilket land man tävlar för 🙂 När vi var klara såg vi oss nöjda omkring. Ha, vi hade vunnit första ronden (åtminstone mot danskarna)! Vi var så nöjda, fram tills vi upptäckte att danskarna istället hade dekorerat själva tävlingsarenan…. Det var bara att plocka ner allt och istället hänga flaggorna snyggt i tävlingshallen. Pinsamt, men är man tävlingsmänniska så är man….

Åmarks Bygg (Kristian) – den perfekta sponsorn 👍 och supporten!

 

 

 

19/7   Förberedande träning

På torsdagen hade vi träningsdag och invigningsceremoni. Att få tillfälle att gå in på tävlingsarenan för att träna och ”känna in sig” är verkligen guld! Vi hade 6 minuter var, men eftersom Lisa, Moa och jag valde att slå ihop vår tid och vara på plan samtidigt fick vi totalt 18 värdefulla minuter av feelgood i ringen.

Heja oss! (Från vänster: Jonna, Lisa, Lizette, Kerstin och Anna)

20/7   Heelwork

Första tävlingsdagen var det heelwork. Först ut var Eva och Okk. Tyvärr missade jag deras start eftersom jag valde att köra en tidig träning med Moster. All hundträning fick ske tidig morgon eller sen kväll, på dagen var det helt enkelt varmt.

Eva var nöjd och Okk hade som vanligt skött sig superfint.

Nästa svenska start var Anna med Flynn. Deras framträdande såg jag, det gav gåshud och lyckan var total.

Så var det Evas och Tias tur. Även de levererade sitt superfina program med en go och harmonisk känsla. Sist ut var Moa och Astra. Det var lite extra kul att se dem eftersom jag visste hur nervös Moa var innan. Det är så häftigt att se någon förvandlas från en ”var är jag och vad håller jag på med” till ett superproffs som verkligen levererar när det gäller!

Tyvärr hade vi inga ekipage som tog sig till final vilket såklart kändes tråkigt (man vill ju liksom få stå i centrum och få visa upp sin fantastiska hund mer än en gång:-)

Är det något man får lära sig i den här sporten så är det att man aldrig kan ta något för givet.

Något deppiga gick vi från tävlingsarenan och konstaterade dessutom att hallen var extremt varm så här på eftermiddagen. Kändes ”sådär” att få höra, jag och Jonna skulle ju starta bland de sista på dagen efter.

 

Heja Sverige!

 

21/7   Freestyle

När det var ”min och Mosters” tävlingsdag tog vi det väldigt lugnt. En tidig, kort och rolig morgonträning och sedan blev det en lång frukost med övriga landslagsmedlemmar. Vi påminde oss återigen om varför vi gör det här (för att det är så vansinnigt kul!) men konstaterade samtidigt att det viktigaste är att våra hundar är friska och mår bra. Vi var rörande eniga om att det är en ynnest att få göra dessa resor tillsammans och få vara med om dessa äventyr.

Plötsligt fick jag kasta mig iväg, det var dags för Lisas avfärd mot tävlingsarenan!

Som vanligt var det inga konstigheter, uppvärmning, in med rekvisitan, kämpa på och leverera! Och det gjorde de! Fina poäng och finalplats!!

Sedan var det Lizette och Gastons tur. Tyvärr satte Gaston i halsen precis i starten. Så synd, finalplatsen flög liksom iväg med hostattacken…fast det viktigaste var såklart att Gaston överlevde 🙂

Därefter var det dags för mig och Moster. Först blötte jag ner henne (helt onödigt för hon var torr igen efter bara 30 min) sedan rastning, toabesök och mot uppvärmningsringen.

In med rekvisitan och så var det dags! Vi hade en så go känsla och allt stämde perfekt fram tills Moster skulle öppna Charlie Chaplins väska. Då fick hon problem och det visade sig att jag (vem annars? 🙂 hade lagt väskans snöre framför den. Det ska ligga vid sidan! Framtill ska hon istället ta tag i ett annat litet handtag för att kunna öppna väskan. På så vis hade jag gjort hennes uppdrag snudd på omöjligt och det kändes som att vi havererade i ett stort missförstånd…på något vis kom vi ändå vidare till både tasslyft och slutposen. Moster var som vanligt glad och helt obekymrad (vad är en bortslarvad finalplats i VM mot en stor fet belöning!😂) medan jag hade värsta klumpen i magen. Hur kunde jag?!

 

Charlie Chaplin och Moster (foto Emmy Marie Simonsen)

Som en skänk från ovan fick vi ändå fina poäng, men finalplatsen gick såklart fetbort….

Så var det äntligen dags för Jonna och Soya som startade allra sist. Såg redan i starten att det var något som störde Soya. Det visade sig vara några envisa flugor som hade krigat med Soya sedan uppvärmningen. Efter en stund släppte det emellertid och Soya kunde jobba på lika fint som vanligt. Hon var nog snabbare än flugorna 🙂

Som tur var hade Lisa och Kummin levererat och tagit sig till final så på så vis hade vi trots allt något att fira på kvällen:-)

Vi åt en härlig lagmiddag och skålade för Lisa, Kummin och vår fantastiska landslagsledare Kerstin! Det blev såklart även några höjda glas för oss andra och inte minst en liten men ack så god bit entrecote till våra fantastiska hundar. Tänk att Moster pratar fortfarande om denna lilla smakbit!

 

22/7   Finalen

Så var det äntligen dags för den stora VM-finalen! Som vanligt dividerade vi om vad Kummin kunde tänkas vilja ha betalt för sin insats. Ville hon ha lamm, känguru eller buffel? Vi kom fram till att hon nog ville ha buffel!

Så var det dags, ut med rekvisitan, förbered buffelbelöningen, ”peppa” med mikrofonen (Kummin älskar att få apportera den innan de går in på plan) starta musiken och köra! Vilken show de bjöd på! De ”satte” allt och när de gjorde slutposen tjöt vi av lycka! Bättre kunde det inte bli!

Ingen visste något om resultatet utan det var först på prisutdelningen vi fick veta. Lisa och Kummin hade slagit till och tagit silver! Så galet mäktigt och stort! I situationen var det helt ogreppbart men vi grät av lycka! Lilla Kummin liksom! Kummin, med sin enorma och härliga personlighet. Fantastiska Kummin som också är en certifierad Masterdog, lydnads-och freestylechampion, stormästare i freestyle och tävlar i högsta klassen i bruks!

Fast vi som känner Lisa och Kummin är egentligen inte ett dugg förvånade. Vi vet hur mycket kunskap, hårt arbete och glädje som ligger bakom deras minuter inne i ringen. De är så värdiga silvervärldsmästare!

När det gäller mig och Moster (tror för övrigt att hela laget instämmer) ser vi verkligen fram mot EM i oktober i Schweiz. Kan redan nu säga att då kan varken felplacerade snören, smulor i halsen eller envisa flugor stoppa någon av oss!

 

Kummin (foto Emmy Marie Simonsen)

Avslutningsvis vill jag passa på att rikta ett stort TACK landslagets sponsorer:

Agria

AutoConcept

Åmarks Bygg

Det är ni som gör dessa resor möjliga.

 

 

 

Tidigt på tävlingsdagen samlades vi för att träna lite på arenan. Moster var supertaggad, höll återigen på att få skåpet över sig och mer eller mindre kastade skålen mot bordet. Efter en stund lyckades hon samla ihop sig och jag tröstade mig med att hon knappast skulle vara piggare när det var dags att tävla. Man blir ju rätt trött av nya intryck och eftersom det mesta har varit nytt på den här resan var oddsen helt på min sida:-)

På uppsamlingen. Händer det något snart eller?!

Efter träningen gick vi till hotellet och softade. Moster sov som en gris medan jag var så nervös att jag mådde dåligt. Vad hade jag gett mig in på? Kan man avboka sin start? Fejka en magsjuka?! Nä, hur jobbigt det än var skulle jag såklart aldrig dra mig ur. För trots alla nerver var jag övertygad om att det skulle bli superkul. Efter några timmar var det dags att checka ut från hotellrummet.

Passade på att rasta Moster i en snårig park.

En sista rastning, snart smäller det!

Plötsligt ser jag hur hon börjar rulla sig i något! Shit, shit, shit!!! Det fick bara inte hända! 

Normalt ser jag mig själv som en väldigt positiv coach, men den här var svår! 

”Men Moster, vilken kul idé, vi gör en bajseentré på Crufts!” 

Vid det här laget hade jag nog lyckats älta det mesta som som inte fick hända, men just den hade jag missat. Blev tämligen knäsvag innan jag såg att det åtminstone inte var bajs. Faktiskt syntes ingenting (luktade inte så noga) och det kändes underbart, som en halv seger:-)

Det var hysteriskt mycket folk på Crufts så vi fick tränga oss fram. Som tur var hade jag lämnat kvar rekvisitan på morgonen. På uppsamlingsplatsen blev det socialt mingel och utbyte av gåvor. Alla var vänliga, men verkade mer eller mindre nervösa. Vi blev välkomnade och fick information om vad som skulle hända på tävlingen. Likt rockstjärnor blev vi sedan lotsade till arenan, både av vägvisare och vakter. ”Me and my Star Dog”, liksom.

Mingel med Hanne från Norge!

Sedan gick allt snabbt, det blev en sista rastning, toabesök och jag fick veta att kaffet endast var för funktionärerna -ajabaja! (kanske lika bra det, annars hade jag väl ”kissat på” mig på riktigt:-) Vi satt bakom scenen och försökte se på en skärm vad som hände där ute. Vilka fantastiska framträdande, vilket jubel och vilka applåder! Wow! Återigen blev jag skitnervös, vad hade jag gett mig in på? Så var det dags att värma upp och Moster tyckte det var en superbra ide att ”skälla igång sig”, inte så bra…..Fortsatte tålmodigt att värma upp och efter några minuter kändes hon lite mer balanserad. Så var det plötsligt dags. Ut med rekvisitan och in med oss. Det kändes som hela arenan kokade, vilken fantastisk publik! Vi gjorde några missar, men det mesta gjorde vi bra och vi landade på en åttonde plats. Har ännu inte sett vårt framträdande, men vi hade en bra känsla och jag blev väldigt stolt över hur Moster lyckades lösa situationen när väskan inte gjorde som den skulle. Det säger lite om hennes egenskaper. 

Wow! Vilka grymma vinnare!

Efter prisutdelning och fotografering var planen att packa ihop och dra hemåt. Vi som hade rekvisita skulle få hjälp att ta ut den. När jag försökte förklara att jag kan ta den själv (jag har ju liksom släpat den hela vägen till Moskva…) skrattade damen och sa ”Darling, you’re not gonna make it, there’s a lot of people out there!” Och hon visste vad hon pratade om. Oj, oj, oj, trodde inte mina ögon när jag såg kravallstaket och dessa enorma folkmassor som trängdes för att komma in! När jag skulle ta en bild kom en vakt fram och sa: ”And it’s all because of you!:-)” Ha, kul vakt! Fast vid närmare eftertanke stod de ju inte i kö för att köpa korv precis:-)

Så här ser det ut från ”stjärnsidan” ????

Sammanfattningsvis har det varit en fantastisk resa med väldigt mycket feelgood, vilket är viktigt för mig. För även om det handlar om tävling är det inte i första hand resultatet som räknas. För mig är det viktigast att Moster mår bra och att vi har kul tillsammans, både till vardags och ”fest”. För mig är det fest när vi får möjlighet att delta i dessa större mästerskap och det vill jag såklart även att det ska vara för Moster.

I väntan på att rulla på färjan i Harwich.

 

Slutligen vill jag passa på att tacka alla som på olika sätt stöttat, hejat och gett sån innerlig och hjärtlig support. Det har verkligen gjort vår resa ännu mer glädjefylld!

En av Mosters kreativa idéer, vårbada i Holland:-)

 

Så här långt har våren kommit söderöver. Snart hemma nu:-)

Kul och kreativa skyltar finns det gott om!

 

Man kan göra egna i silver…

 

…eller i silver och paljetter….

 

….eller i paljetter och cerise!

 

Ha, ha, denna ska min andra hälft få:-)

 

…och den här behåller jag själv:-)

Mosters favvomonter!

 

Hundkläder?! Hm….

 

Hund-öl, ”bara för att det är kul, men innehåller absolut inget skadligt…..” citat försäljaren.

 

Hundläsk!

 

….och hundparfym!

På Crufts hittar man allt från tavlor och skor till bilar, om man hellre vill ha det:-)

 

Tycker absolut att Moster är värd en sån här men lite otymplig att frakta hem…

 

Finklädd i skogen!

 

Fast älgarna hade nog skrattat ihjäl sig!

 

OMG!

 

Det finns liksom inga gränser!

Tänk vad jag sett fram mot att resa till Birmingham och att få tävla på Crufts. Planen var att träna ordentligt, packa i god tid och jobba in i det sista, för att resa iväg lugnt och välplanerat:-)

Helgen började bra med att mina och Mosters underbara teatervänner kom och överraskade med en blågul bukett, mumsiga hundtugg, champagne och vackra ord. De sjöng ”Ja, jag vill leva la Dolce vita” och gjorde en koreografi så det stod härliga till. Vilken underbar support!

Champagne och SM bukett!

Finaste gänget!

Men sen blev jag ordentligt sjuk….Valpkursen fick Alexandra ta så gott som själv, vilket inte är så lätt när vi ska vara två på den kursen för att räcka till. Och istället för att packa och gå långa promenader med Moster blev det just ingenting…..

Först på själva resdagen mådde jag tillräckligt bra för att orka köra ett träningspass med Moster. Man kan definitivt säga att hon är en hund som inte ska vila sig i form. OMG! Det var som att släppa lös en skenande noshörning bland all rekvisita. En fullständig explosion! Hon lyckades nära nog välta hela skåpet över sig, fem gånger!!!!

Det tog ett tag innan jag förstod vad som hände, så först letade jag efter fel på skåpet. ????

På något vis lyckades jag till slut i alla fall både packa, gå en längre promenad och till sist rulla bilen på Kielfärjan.

Göteborg by night!

Nu har vi sovit, Moster har gjort både nr 1 och 2 och snart är det dags att köra första etappen till Holland. Yeah, nu är vi on the road again!

On the road again!

Dagens knäppaste kommentar: ”No, thank´s I will compete today so I can´t eat any eggs…” sagt som svar på frågan om jag ville ha ett kokt ägg till frukost.

Så var det äntligen dags för min och Mosters EM-debut!

Vis av tidigare erfarenhet hade jag förberedd en lista för dagen:

  1. Rasta Moster
  2. Drick vatten
  3. Ge Moster vatten
  4. Gå på toa……osv…..

Tack vare listan kändes det åtminstone som att jag hade lite koll:-).

Eftersom vi inte skulle tävla förrän på eftermiddagen kunde vi följa våra lagkamraters tävlingar och även vila en stund. Både Kerstin och Frida tävlade innan oss och det var såklart en fröjd att se dem in action:-) Båda var nöjda med sina insatser och jag blev superinspirerad och väldigt taggad av att se dem, jag bara längtade efter att det skulle bli min och Mosters tur.

När det var dags hade vi både Lizette och Eva till hjälp (har man mycket rekvisita så har man:-). När det var fyra minuter kvar till start blev vi insläppta i en liten hall innan den stora hallen. Där fixade jag med rekvisitan och Moster hittade kvarglömd korv högt upp på en ställning. För att lugna nerverna lyssnade jag på Tina Turners ”Simply the best” och just då med en känsla av att texten passade oss perfekt:-) Så var det äntligen dags! Vi blev insläppta i arenan och Moster gjorde några glädjehopp vilket gjorde mig varm inombords. Vad kul detta är! Våra fyra minuter i ringen gick undan, Moster satte sina strumpor på tvättställningen, vilket fick publiken att jubla! Någonstans lyckades jag ge ett kommando för mycket och Moster började backa lite för tidigt. I efterhand har jag kommit på 1000 olika sätt att rädda upp situationen men just då kom jag inte på något mer kreativt än att göra en inkallning och låta henne hoppa genom armarna mot skåpet. Fjutt, liksom….vi var på banan igen men både jag och gissningsvis även domarna hade nog önskat lite ”flashigare moves”. Därefter prickade hon skeden i skålen när hon dukade och publiken jublade igen. ”Fantastiskt vad svenskarna jublar och applådera” tänkte jag, men det visade sig vara hela publiken! Förstod senare att vi varit en publikfavorit och det var riktigt kul. Poängmässigt landade vi på 0.2 poäng från en finalplats. Nu så här i efterhand känns det lite ”sådär” (man är väl lite vinnarskalle trots allt 🙂 fast just då var jag så slut efter all anspänning att det mest var en lättnad att slippa fler starter.

På söndagen var det final och vår ”enda” uppgift var att heja på våra lagkamrater som tagit sig dit. I HTM var det Anna Larsson och Eva Andersson och i Freestylen var det Frida Binette och Lizette Olausson. Som vi hejade på dem! ….och danskarna! Anita sa till mig att heja allt jag kunde när speakern bad de danska supportrarna att göra sin röst hörda (vad jag inte visste var att de själva inte var på plats och att de bett oss svenskar att vara ”stand-in”). Som vi skrek och applåderade! När nästa supporterlag (på 10 personer) skulle göra sina röster hörda kontrade speakern med att säga att ”danskarna” med det lilla laget på fyra personer minsann hade överröstat det stora med råge. Då säger Anita att nu måste vi skrika ännu högre för nu är det snart dags för det svenska supporterlaget att tjoa!…. J

Dagen slutade med fantastiskt fina placeringar för våra svenska lagkamrater och en oförglömlig prisutdelning. Anna Larsson och Flynn tog guldet i HTM (Grattis!!!!)….. och vi grät alla av lycka när de spelade den svenska nationalsången för henne. Själv hade hon varit tvungen att åka till flygplatsen och satt i en hamburgerbar när hon fick veta….J

Sent på eftermiddagen satte sig jag, Eva och tre trötta hundar i bilen och körde mot Rostock. Nu längtade vi hem så det gick lite fortare än på ditvägen. Sista biten var extremt spännande, vi hade nämligen kommit på att om vi körde non-stop och hoppade över en sista tankning så skulle vi kanske hinna med en tidigare färja mot Trelleborg. Vi lyckades och rulla på en färja med några få droppar bensin i tanken. Som tur var startade bilen när vi var framme och vi kunde rulla av och ta oss till bensinstationen vid färjelägret. Där tankade vi, rastade hundarna och körde vidare. Några timmar senare var jag och Moster hemma igen. Tillbaka efter en fantastisk resa och oförglömliga upplevelser! Tror ändå att vi båda instämmer i talsättet: ”borta bra men hemma bäst!”

Vilket härligt lag och så många duktiga hundar!

Vilket härligt lag och så många duktiga hundar!

Avslutande prisutdelning..

Avslutande prisutdelning..

 

Yeah! Svenska laget tog både Guld i HTM och Silver i Freestyle...

Yeah! Svenska laget tog både Guld i HTM och Silver i Freestyle…

Ännu en färja...

Ännu en färja…

Nu rullar bilen på bensinånger...

Nu rullar bilen på bensinångor…

På svensk mark igen :-)

På svensk mark igen 🙂

I måndags mötte vi upp Eva och hundarna i Jönköping. Eva är en landslagskompis som har lyckats kvala in i landslaget med båda sina hundar, pumin Okk som är 7 år och mudin Tia som är 2,5.
När vi packat in oss i bilen (med takbox????) körde vi till Trelleborg (som lika gärna kunnat bli Helsingborg????). Där klev vi på nattfärjan och efter en god natts sömn anlände vi Rostock. Vi hoppades att vi lyckades ställa in Gpsen ”rätt” och sen var det bara att gasa. I början var det lite pirrigt att köra fort, men det gick ganska snabbt över….????????
Det kändes som vi körde bil precis hela tisdagen. Men det gjorde vi visst inte alls, för det blev både många och väldigt långa stopp när någon var hungrig, törstig, nödig eller bara sugen på frisk luft. Både jag och Eva är utemänniskor och att sitta still en bil är inte riktigt vår grej…..Framåt kvällen (när vi lyckats ta oss drygt halva vägen mot vårt slutmål Krieglach) hittade vi ett supermysigt värdshus i en liten gullig stad. Fråga mig inte var (det har både alla i familjen och kollegorna redan gjort) men det var någonstans i Tyskland 🙂 Kul skyltar hade de och det var hundtillåtet värre! De mer eller mindre kastade in både Ewa, mig och alla hundar i restaurangen. Moster loves that!
Idag har vi lyckats ta oss över gränsen till Österrike. Utdrag ur vår konversation: ”Tror du vi är i Österrike ännu?….Ingen aning…..fast det känns faktiskt så…..”????

Okk, Tia och Moster väntar på att båten ska angöra bryggan:-)

Okk, Tia och Moster väntar på att båten ska angöra bryggan:

On the road again....denna gången med resesällskap i form av Ewa med Okk och Tia, bagage och all rekvisita. Fråga inte hur vi fick in allt..????

On the road again….denna gången med resesällskap i form av Ewa med Okk och Tia, bagage och all rekvisita. Fråga inte hur vi fick in allt..????

Kul skylt! Här har de kanske något för tävlingsnerverna?

Kul skylt! Här har de kanske något för tävlingsnerverna?

Fikarast?

Fikarast?

Kul skylt - kan väl inte gälla hundar?

Kul skylt – kan väl inte gälla hundar?

Kul skylt i närbild:-)

Kul skylt i närbild:-)

Okk vill inte vara med på bild..????

Okk vill inte vara med på bild..????

Österrike är vackert!

Österrike är vackert!

 

 

 

 

Efter en sen kväll klev vi ännu en gång upp ”med tuppen”. Avfärd från hotellet kl 7. Finalen skulle starta två timmar senare. Moster och jag hade startnummer 4. Den här gången var jag inte lika nervös som vid första starten men väldigt, väldigt laddad. Om jag bara sträckte på mig och flirtade lite med domarna så skulle vi nog kunna klättra ett pinnhål. Jag hade minsann sett vad som gav poäng:-)
Moster hade vilat större delen dagen innan och var laddad till max. När det var vår tur laddade jag för säkerhetsskull (Hallå! Hål i huvet?!) upp henne med lite ”raketbränsle”. Raketbränsle är ”för gott godis”, typ mamascans köttbullar som gör Moster så glad och lycklig att hon både får vingar och börjar skälla:-) Nu var jag inte riktigt så korkad att jag gav henne mamascans köttbullar (tror inte ens det finns i Moskva) men hon ”råkade” få smaka något väldigt gott kött från gårdagens galamiddag som tydligen hade samma effekt:-)image

En kväll bjöds det på en fantastisk middag för alla tävlande och domare. Vi i svenska laget trodde det var buffé och åt som vargar. Det visade sig vara buffé plus en trerätters middag. Vi blev…..mätta!

 

När vi väl körde blev det lite väl mycket på Mosters villkor om man säger så:-) Hon tvättade och hängde strumpor i ett rasande tempo, bestämde sig någonstans för att hoppa över ”åttan” och börja snurra runt mig som en galning. Tror inte hon hade tid med ”åttan”, hon skulle bara ”i mål”!
Man skulle kunna säga att vi körde en omvänd form av freestyle där hunden gav kommandon och bestämde vilka rörelser som skulle visas upp. Jag var degraderad till rekvisita:-)
Det var inte lätt men jag lyckades ”räddade upp” situationen hyfsat och vi hittade takten igen. Tyvärr lyckades hon rulla in sig i både boan och repet (från väskan) vilket såklart inte såg snyggt ut. Tråkigt eftersom det bara hänt en eller två gånger på fyra år. Avslutningsvis lyckas hon vända rumpan mot domarna och då får man ju förstå att det blev två placeringar ner:-)

image

Lilla söta Oggie blir trött av att ligga på topp!

I det stora hela är jag fantastiskt glad och stolt över vår placering. Mitt mål med resan var att ha det roligt och att ta oss till final och det har vi lyckats med. Med råge!
Vi har haft ett fantastiskt äventyr med både spänning och glädje. Dessutom är Moskva ett helt underbar land! (????) med vänliga människor och vackra byggnader.
Idag kan MOSTER titulera sig som den åttonde bästa freestylehunden i världen, vilket känns stort.

image

Moster hälsar att hon är nöjd med sin placering!

Tack till svenska freestyleklubben som gav mig och Moster möjlighet att få delta i detta VM.

Tack också alla mina fantastiska landslagskompisar Anita, Anna, Carola, Erika, Lizette och Jeanette som gett så mycket support, värme och glada skratt! Ett extra stort tack till vår landslagsledare Erika som både haft ordning på oss och allt som haft med tävlingen att göra här i Moskva. Vill också höja glasen för alla våra fantastiska landslagshundar Emmi, Flynn, Lilo, Oggie, Gaston, Gizmo och Moster. De lyckades alla med den stora konsten att både prestera på tävlingen och att trivas med tillvaron. Tror dessutom att de blev lika sammansvetsade som vi människor på den här resan!
Nu återstår det bara att packa ihop sig och ta den lååånga vägen hem till Sverige.????

image

Det är vackert i Moskva!

Planen var att starta så tidigt som möjligt för att komma före alla utställare.

image

Här syns jag Moster, Lizette och Gaston från det svenska freestulen landslaget.

Kvällen innan berättade några av våra erfarna deltagare i laget om tidigare mästerskap. En del riktiga skräckhistorier som handlade om milslånga köer till utställningsplatsen och kilometerlånga köer till veterinärkontrollen. Det ville vi inte vara med om. Bara tanken på att missa sin start efter allt arbete vi lagt ner var ju absurd. Så vi bokade taxibilarna till kl 6. Vilket innebar att jag steg upp kl 5 och eftersom jag kom i säng först efter midnatt dagen innan så kan man säga att det kändes det att det var tidigt:-)
Vi hade en urmysigt taxiresa. Häftig musik, tyckte jag och ett häftigt gosedjur som hängde och dinglade i backspegeln, tyckte Moster.

image

Moster och taxichauffören har samma smak när det gäller gosedjur:-)

image

Tidig resa mot utställningen. Det är vackert i Moskva!
Man kan säga att vår plan lyckades för vi var absolut de första i vår (olika köer för utställare och dogdancers -very good!) veterinärkö. Ja, vi kom till och med före veterinären!

image

Först i första kön. Moster och Gaston.

image

Andra kön….Gaston och Moster.

image

Och lilla pigga mopsen Oggie!

Efter en halvtimme så kom äntligen veterinären (och säkert fyra -fem assistenter) och då diskuterade vi stämplar, stamtavlor och intyg i ytterligare en halvtimme, sen var vi äntligen klara! För nästa kö…utställningen öppnade inte förrän om…..ytterligare en timme.
Vad gör man på midsommarafton, i en tidig morgonkö? Jo, man dricker sagolikt gott kaffe, pratar massor och passar på att sjunga för landslagsvännerna Lizette och Anna som passade på att fylla år! Lizette på självaste midsommarafton och Anna dagen innan. Det kan väl knappast finnas något bättre sätt att bli firad på än med ett VM i Moskva?!
Så tittade vi såklart också på alla hundar! En av dagens ”men kan det verkligen vara en sådan (ras)?” var när vi såg en samling långhåriga Collier som såg ut som små New Foundlands! Har aldrig sett något liknande. Små, kompakta, tunga (förutom kraftig benstomme så var de nog lite överviktiga också) och all denna päls! Nä, tacka vet vi ”Gizmotypen”-Collie!
Till sist öppnades portarna och vi kunde göra entré. Svalt och rent såg vi att det var, men sen blev det blev stopp igen….Fast nu var det ”bara” en mycket bestämd vakt som ville bestämma lite och det löste sig när en annan vakt ”som bestämde ännu mer” gav order om att vi skulle få passera.
Ibland blir det lite för mycket ”vaktande” här i Ryssland. Den första vakten vaktade liksom hela ”dogdanceavdelningen” mot själva ”dogdansarna”:-)

Väl på plats hade vi två lugna, pirriga men behagliga timmar innan inmarschen. Vi pratade, planerade och påminde oss om att nu händer det snart. Det som vi alla kämpat så mycket för!
Sekunderna innan det var dags för vår inmarsch kom en rysk dam fram och berättade att det vi gör nu visas typ över hela världen så vifta med flaggorna, se glada ut och LE. Punkt slut! Eh, var hon tvungen att påminna oss om det? Ska alla verkligen titta på oss när vi tävlar, kände jag då.
Sedan gick allt väldigt fort! Först in av alla tävlanden var Jeanette och Gizmo.
De bjöd på en helt fantastisk föreställning och jag vågar påstå att inte ett öga var torrt (åtminstone inte något av mina). När jag såg hur Jeanette slappnade av, körde järnet och fullständigt strålade av lycka blev jag alldeles varm och fick gåshud över hela kroppen! Det blev en sådan upplevelse av varför vi ”utsätter” oss för det här. För att när hundträning är som bäst glömmer man tid och rum och bara är!
Sedan var det flera nummer (som jag inte såg) innan det var dags för Lizette och Gaston. När det närmade sig deras start hade Moster somnat och låg och snarkade vid mina fötter och jag ville inte väcka henne. Små detaljer som sömn, mat, vatten, kiss och bajs har extra stor betydelse när det är VM:-) så när Lizette och Gaston körde sov Moster och jag fick nöja mig med att bara lyssna på musiken.

Jag konstaterade att Lizette har valt en oerhört medryckande låt, det var liksom väldigt svårt att sitta still (för att inte störa den snarkande ”VMstjärna” som låg vid fötterna:-) och så konstaterade jag att de hade gjort succé. Vilka jubel och vilka applåder, hon måste ha ”satt precis allt” (som vanligt:-) och jag var så glad för hennes skull, vilken födelsedag!
Nu hade laget plötsligt två deltagare som svävade på små moln, både Jeanette och Lizette såg helt saliga ut, som nyförlösta mödrar ungefär:-)
Sedan var det min och Mosters tur. Det kändes plötsligt att mitt huvud var en tunnel med bara luft. Vad hade jag för plan? Räckte det verkligen med att Moster hade kissat och bajsat (jippi!) två timmar tidigare eller skulle jag rasta henne igen? Skulle jag i så fall hinna det? Tänk om jag missar VM i Moska trots att jag både är anmäld till tävlingen och faktisk är i Moskva? För att jag rastade hunden….Bara luft alltså! Har ett suddigt minne av att jag tog hand om rekvisitan, ställde iordning den och hade en genomgång med David och Lizette hur den skulle hanteras. Och så bad jag Jeanette att sätta damvippan i handen på mig, innan vi skulle in. Eller nåt. Eh, vart tog alla planer vägen?
Även om jag haft en punktlista framför näsan så hade jag ändå inte gjord som det stått. Så olydig kan jag vara:-)
Men på något sätt lyckades vi både starta och ”ta oss runt” när hela världen tittade på. Vid ett tillfälle släppte Moster en strumpa för att äta något som såg ut som godis men fortsatte jobba när hon insåg att det inte låg mat på mattan idag. (Dagen innan, på våra få träningsminuter var den fullproppad av div godsaker så hennes genrep bestod tyvärr av ett godissök:-) Annars kändes det som vi gjorde bra ifrån oss och vi hade jätteroligt varje sekund! Så fort vi var klara sprang vi av banan och Moster fick sin låda mat och sin dentastick som hon jobbat så hårt för, då var hon i himlen! Gissningsvis såg jag också nyförlöst ut. Vilken fantastisk känsla!
Sedan blev det två live intervjuer framför kamera. På min knackiga Göteborgsengelska. Jag som hade så mycket att berätta hör mig själv säga det mest märkliga saker…..Som att vi tog oss till VM med färja och tåg:-) och att Moskva är ett vackert och helt fantastiskt land!!!! Mina barn (som ironiskt nog har högsta betyg i engelska fick ytterligare ett tillfälle att ”döö” av skam:-)
Så alla ni som tänker satsa på att åka till ett mästerskap utomlands. Se till att öva upp språket också! Det handlar liksom inte bara om hundträning:-)

WE ARE SLL THE WINNERS!

image

Från vänster:
Nina, Moster, Lizette, Gaston, Jeanette, Gizmo, Oggie och Erika

Efter vår ”insats” satte vi oss på VIPläktaren och bara njöt av livet!
Så var det äntligen dags för Erika och Oggie! ”Backstage” såg Erika ut att vara i ungefär samma ”tomma” tillstånd som jag men hon verkade åtminstone följa sin plan:-)
När hon och Oggie klev ut på plan blev jag alldeles lugn igen. De skulle fixa det här. Och det gjorde de, vilken show de bjöd på! Att se Oggies arbetsglädje och fokus var verkligen magiskt! Denna lilla hund med denna enorma utstrålning! Programmet satt som en smäck (såklart!) och numera kan Oggie titulera sig som Världens bästa freestylemops! Att Erika var en riktigt stolt mopsmamma gick inte heller att ta miste på!
Sedan blev det prisutdelning och det visade sig att jag och Moster ligger på sjätteplats och att vi är med i finalen! Jippi! Det betyder alltså att MIN MOSTER är den 6:e bästa freestylehunden i hela världen (åtminstone idag och imorgon:-)!!! Känns helt fantastiskt.