17/7   Mot VM 2018

Efter månader av förberedelser var det äntligen dags. På workshopen innan VM hade det mesta känts ganska osäkert men ca 3 veckor innan avfärd kunde jag konstatera att Moster verkligen kunde det nya numret och det kändes såklart väldigt bra!

Den här gången låg VM mitt i semestern så det blev tillfälle att göra en härlig kombo tillsammans med familjen 🙂

Efter en sista träning, långpromenad och hysteriskt packande skulle vi ta Kielfärjan från Göteborg. Innan vi skulle rulla på färjan tog jag ut Moster för sista rastning inför den långa resan. Då ser jag en BC i full action på en gräsmatta. Det visade sig vara landslagskompisarna Jonna med Soya och med ens pirrade det till i magen. Nu skulle äventyret börja!

 

18/7   Resedag

Efter en natts gungande var det dags för tidig rastning på båten och frukost. Nöjd konstaterade jag återigen att Moster inte har några som helst problem att göra varken ”nr 1 eller nr 2” på ett blåsigt, halt färjedäck fullt av hundkiss….

Väl iland i Kiel tog vi en härlig promenad och sedan bar det av mot Holland. Moster var nöjd och sov bort det mesta av tiden bortsett från några försök att ”plöja sig” fram genom bilen när vi hade lite för kul, dvs skrattade högt. Det är liksom förbjudet att ha kul utan Moster 🙂

Sent på eftermiddagen kom vi fram till hotellet efter lite strul. Det visade sig att rummen som bokats genom Booking.com inte hade bokats?! Lite jobbigt….men till slut hade alla fått ett rum, även om vi fick dela upp oss på ytterligare ett boende.

Hotellet var som så många andra hotell i Holland familjeägt och hette ”Der Stobbe”. Fru Stobbe visade sig vara minst sagt speciell och redan efter första middagen var hon vårt gemensamma samtalsämne. Sammanfattningsvis kändes det i bland som om vi hamnat på ”Fawlty Towers” 🙂

Ruinen, Holland

Tropisk värme, hysteriskt varma hotellrum, fina gräsplaner (perfekta för hundträning?) och god mat är mitt samlade intryck av Ruinen, orten där vi bodde.

Tävlingsarenan var en stor sporthall och där fick vi delade rum med våra danska vänner. Genast armbågade vi oss fram och dekorerade snabbt både väggar, bord och t o m taket med stora svenska flaggor, flaggspel, bordsduk och serpentiner. Det är ju viktigt att vara tydlig med vilket land man tävlar för 🙂 När vi var klara såg vi oss nöjda omkring. Ha, vi hade vunnit första ronden (åtminstone mot danskarna)! Vi var så nöjda, fram tills vi upptäckte att danskarna istället hade dekorerat själva tävlingsarenan…. Det var bara att plocka ner allt och istället hänga flaggorna snyggt i tävlingshallen. Pinsamt, men är man tävlingsmänniska så är man….

Åmarks Bygg (Kristian) – den perfekta sponsorn ? och supporten!

 

 

 

19/7   Förberedande träning

På torsdagen hade vi träningsdag och invigningsceremoni. Att få tillfälle att gå in på tävlingsarenan för att träna och ”känna in sig” är verkligen guld! Vi hade 6 minuter var, men eftersom Lisa, Moa och jag valde att slå ihop vår tid och vara på plan samtidigt fick vi totalt 18 värdefulla minuter av feelgood i ringen.

Heja oss! (Från vänster: Jonna, Lisa, Lizette, Kerstin och Anna)

20/7   Heelwork

Första tävlingsdagen var det heelwork. Först ut var Eva och Okk. Tyvärr missade jag deras start eftersom jag valde att köra en tidig träning med Moster. All hundträning fick ske tidig morgon eller sen kväll, på dagen var det helt enkelt varmt.

Eva var nöjd och Okk hade som vanligt skött sig superfint.

Nästa svenska start var Anna med Flynn. Deras framträdande såg jag, det gav gåshud och lyckan var total.

Så var det Evas och Tias tur. Även de levererade sitt superfina program med en go och harmonisk känsla. Sist ut var Moa och Astra. Det var lite extra kul att se dem eftersom jag visste hur nervös Moa var innan. Det är så häftigt att se någon förvandlas från en ”var är jag och vad håller jag på med” till ett superproffs som verkligen levererar när det gäller!

Tyvärr hade vi inga ekipage som tog sig till final vilket såklart kändes tråkigt (man vill ju liksom få stå i centrum och få visa upp sin fantastiska hund mer än en gång:-)

Är det något man får lära sig i den här sporten så är det att man aldrig kan ta något för givet.

Något deppiga gick vi från tävlingsarenan och konstaterade dessutom att hallen var extremt varm så här på eftermiddagen. Kändes ”sådär” att få höra, jag och Jonna skulle ju starta bland de sista på dagen efter.

 

Heja Sverige!

 

21/7   Freestyle

När det var ”min och Mosters” tävlingsdag tog vi det väldigt lugnt. En tidig, kort och rolig morgonträning och sedan blev det en lång frukost med övriga landslagsmedlemmar. Vi påminde oss återigen om varför vi gör det här (för att det är så vansinnigt kul!) men konstaterade samtidigt att det viktigaste är att våra hundar är friska och mår bra. Vi var rörande eniga om att det är en ynnest att få göra dessa resor tillsammans och få vara med om dessa äventyr.

Plötsligt fick jag kasta mig iväg, det var dags för Lisas avfärd mot tävlingsarenan!

Som vanligt var det inga konstigheter, uppvärmning, in med rekvisitan, kämpa på och leverera! Och det gjorde de! Fina poäng och finalplats!!

Sedan var det Lizette och Gastons tur. Tyvärr satte Gaston i halsen precis i starten. Så synd, finalplatsen flög liksom iväg med hostattacken…fast det viktigaste var såklart att Gaston överlevde 🙂

Därefter var det dags för mig och Moster. Först blötte jag ner henne (helt onödigt för hon var torr igen efter bara 30 min) sedan rastning, toabesök och mot uppvärmningsringen.

In med rekvisitan och så var det dags! Vi hade en så go känsla och allt stämde perfekt fram tills Moster skulle öppna Charlie Chaplins väska. Då fick hon problem och det visade sig att jag (vem annars? 🙂 hade lagt väskans snöre framför den. Det ska ligga vid sidan! Framtill ska hon istället ta tag i ett annat litet handtag för att kunna öppna väskan. På så vis hade jag gjort hennes uppdrag snudd på omöjligt och det kändes som att vi havererade i ett stort missförstånd…på något vis kom vi ändå vidare till både tasslyft och slutposen. Moster var som vanligt glad och helt obekymrad (vad är en bortslarvad finalplats i VM mot en stor fet belöning!?) medan jag hade värsta klumpen i magen. Hur kunde jag?!

 

Charlie Chaplin och Moster (foto Emmy Marie Simonsen)

Som en skänk från ovan fick vi ändå fina poäng, men finalplatsen gick såklart fetbort….

Så var det äntligen dags för Jonna och Soya som startade allra sist. Såg redan i starten att det var något som störde Soya. Det visade sig vara några envisa flugor som hade krigat med Soya sedan uppvärmningen. Efter en stund släppte det emellertid och Soya kunde jobba på lika fint som vanligt. Hon var nog snabbare än flugorna 🙂

Som tur var hade Lisa och Kummin levererat och tagit sig till final så på så vis hade vi trots allt något att fira på kvällen:-)

Vi åt en härlig lagmiddag och skålade för Lisa, Kummin och vår fantastiska landslagsledare Kerstin! Det blev såklart även några höjda glas för oss andra och inte minst en liten men ack så god bit entrecote till våra fantastiska hundar. Tänk att Moster pratar fortfarande om denna lilla smakbit!

 

22/7   Finalen

Så var det äntligen dags för den stora VM-finalen! Som vanligt dividerade vi om vad Kummin kunde tänkas vilja ha betalt för sin insats. Ville hon ha lamm, känguru eller buffel? Vi kom fram till att hon nog ville ha buffel!

Så var det dags, ut med rekvisitan, förbered buffelbelöningen, ”peppa” med mikrofonen (Kummin älskar att få apportera den innan de går in på plan) starta musiken och köra! Vilken show de bjöd på! De ”satte” allt och när de gjorde slutposen tjöt vi av lycka! Bättre kunde det inte bli!

Ingen visste något om resultatet utan det var först på prisutdelningen vi fick veta. Lisa och Kummin hade slagit till och tagit silver! Så galet mäktigt och stort! I situationen var det helt ogreppbart men vi grät av lycka! Lilla Kummin liksom! Kummin, med sin enorma och härliga personlighet. Fantastiska Kummin som också är en certifierad Masterdog, lydnads-och freestylechampion, stormästare i freestyle och tävlar i högsta klassen i bruks!

Fast vi som känner Lisa och Kummin är egentligen inte ett dugg förvånade. Vi vet hur mycket kunskap, hårt arbete och glädje som ligger bakom deras minuter inne i ringen. De är så värdiga silvervärldsmästare!

När det gäller mig och Moster (tror för övrigt att hela laget instämmer) ser vi verkligen fram mot EM i oktober i Schweiz. Kan redan nu säga att då kan varken felplacerade snören, smulor i halsen eller envisa flugor stoppa någon av oss!

 

Kummin (foto Emmy Marie Simonsen)

Avslutningsvis vill jag passa på att rikta ett stort TACK landslagets sponsorer:

Agria

AutoConcept

Åmarks Bygg

Det är ni som gör dessa resor möjliga.

 

 

 

Foto: Kerstin Eklund

 

På väg hem! Det är vår i New Castle.

Nu finns det hundtillåtna hytter på färjan New Castle – Amsterdam.

Strandpromenad i Holland.

Eftersom Crufts regler säger att man inte får tävla samma nummer mer än en gång så har vi övat in ett helt nytt. Även om det nya numret bygger på rörelser som Moster kan sedan tidigare så ska man veta att det tar väldigt lång tid innan allt sitter. I mitt fall är det först de sista veckorna jag har känt mig hyfsat säker, men att tacka nej till Crufts går liksom inte (livet är ju till för att levas)!

Arrangören gav oss en möjlighet att träna i arenan tidigt på morgonen innan tävlingen. Det känns inte optimalt att träna så nära inpå tävlingen men å andra sidan kändes det nödvändigt att göra sig hemmastadd i tävlingsmiljön. Det var verkligen en häftig upplevelse när alla ekipage och mängder av rekvisita trängs på arenan för att hitta positioner och ”den rätta” känslan. Kan lova att Moster fick feeling! Hon ”vräkte” sig fram och istället för att väja och lämna företräde la hon in ytterligare en växel och fortsatte fram. Det var som hon sa: ”Flytta på dig, de där dockorna är mina, varenda en!” Tur att hon inte kör bil:-)

Efter träningen blev det frukost och en lååång väntan….

Nästa gång vi kom till arenan var det tjockt med folk och det hade inte varit möjligt att ta sig fram utan rätt färg på armbandet. Backstage hade vi turen att ha Kerstin, landslagsledare för svenska freestyleklubben, som stöd och support. Det är inte dumt att ha en klok person att ”bolla med” när man är nervös och huvet inte funkar som det brukar. Vi hade startnummer tre så plötsligt var det dags. Sedan var det över, allt det gick sååå fort! Vad hände liksom? Sammanfattningsvis hade vi några missar, satte flera svåra grejer, superskoj och en härlig känsla!

Vilken arena och vilken fantastisk publik!

Som tur är finns det gott om gröna mattor på Crufts!

Dagens sötnos!

Hotell med hund i fokus! ?

Idag var vi uppe tidigt för att få träna och på vägen ner i hotellet visade det sig att hissen var full av piloter. Eftersom man aldrig riktigt vet om den är på väg upp eller ner frågade jag ”Are you going up?? “No, we are going to bed!” svarade de, vilket roade mig hela dagen 🙂

Planen var att försöka komma in och träna på den gröna mattan (försöka duger!) men det stod fyra trevliga vakter med mycket bra färgseende och dessutom superkoll på vilken färg man skulle ha på sitt armband de olika dagarna:-) Så vi fick helt enkelt vända och träna på en annan grön matta (utan vakter). Eftersom det var en hel timme innan bedömningarna skulle starta lånade vi terrierringen. Konstaterade återigen att jag har en hund som kan fokusera och jobba på oavsett vad som händer runt om. Så trots att jag ställer ut min ”hundförbudskylt” (som ingår i vårt nya nummer så delar vi ringen med en flera glada, yra och förvirrade utställare. Fast nu vet jag att Moster kör på även med utställare tätt inpå 🙂

Tryggt förvissad om att det inte kunde bli mycket svårare än så tog vi oss tillbaka till hotellet och åt en härlig frukost. Bästa stunden på dagen om ni frågar Moster:-)

Efter en härlig promenad och en kort tur inne på själva mässan bänkade jag mig på arenan. Blev grymt imponerad av hur de ”lyfter” hela arenan med hjälp av musik och ljussättning, det blir en sådan häftig upplevelse! Vilka shower de bjuder på och vilken fantastisk publik Crufts har! Imorgon är det dags för mig och Moster, ska bli kul men känns väldigt pirrigt!”

Efter två färjor och många mil är vi äntligen framme! Superfint och hundvänlig hotell.

Den tjusiga Newfoundlandshunden var så sugen på poolen ?

och i restaurangen snubblade man över dessa fyra utslagna jaktlabbar…inget krångel liksom:-)

Självklart roade vi oss även med en provtur på den rosa mattan som leder till den berömda gröna mattan.

Publicerat av Nina Roegner den 8 mars 2018

 

Äntligen påväg till Crufts i Birmingham! Moster hälsar att hon är supertaggad.

Tidigt på tävlingsdagen samlades vi för att träna lite på arenan. Moster var supertaggad, höll återigen på att få skåpet över sig och mer eller mindre kastade skålen mot bordet. Efter en stund lyckades hon samla ihop sig och jag tröstade mig med att hon knappast skulle vara piggare när det var dags att tävla. Man blir ju rätt trött av nya intryck och eftersom det mesta har varit nytt på den här resan var oddsen helt på min sida:-)

På uppsamlingen. Händer det något snart eller?!

Efter träningen gick vi till hotellet och softade. Moster sov som en gris medan jag var så nervös att jag mådde dåligt. Vad hade jag gett mig in på? Kan man avboka sin start? Fejka en magsjuka?! Nä, hur jobbigt det än var skulle jag såklart aldrig dra mig ur. För trots alla nerver var jag övertygad om att det skulle bli superkul. Efter några timmar var det dags att checka ut från hotellrummet.

Passade på att rasta Moster i en snårig park.

En sista rastning, snart smäller det!

Plötsligt ser jag hur hon börjar rulla sig i något! Shit, shit, shit!!! Det fick bara inte hända! 

Normalt ser jag mig själv som en väldigt positiv coach, men den här var svår! 

”Men Moster, vilken kul idé, vi gör en bajseentré på Crufts!” 

Vid det här laget hade jag nog lyckats älta det mesta som som inte fick hända, men just den hade jag missat. Blev tämligen knäsvag innan jag såg att det åtminstone inte var bajs. Faktiskt syntes ingenting (luktade inte så noga) och det kändes underbart, som en halv seger:-)

Det var hysteriskt mycket folk på Crufts så vi fick tränga oss fram. Som tur var hade jag lämnat kvar rekvisitan på morgonen. På uppsamlingsplatsen blev det socialt mingel och utbyte av gåvor. Alla var vänliga, men verkade mer eller mindre nervösa. Vi blev välkomnade och fick information om vad som skulle hända på tävlingen. Likt rockstjärnor blev vi sedan lotsade till arenan, både av vägvisare och vakter. ”Me and my Star Dog”, liksom.

Mingel med Hanne från Norge!

Sedan gick allt snabbt, det blev en sista rastning, toabesök och jag fick veta att kaffet endast var för funktionärerna -ajabaja! (kanske lika bra det, annars hade jag väl ”kissat på” mig på riktigt:-) Vi satt bakom scenen och försökte se på en skärm vad som hände där ute. Vilka fantastiska framträdande, vilket jubel och vilka applåder! Wow! Återigen blev jag skitnervös, vad hade jag gett mig in på? Så var det dags att värma upp och Moster tyckte det var en superbra ide att ”skälla igång sig”, inte så bra…..Fortsatte tålmodigt att värma upp och efter några minuter kändes hon lite mer balanserad. Så var det plötsligt dags. Ut med rekvisitan och in med oss. Det kändes som hela arenan kokade, vilken fantastisk publik! Vi gjorde några missar, men det mesta gjorde vi bra och vi landade på en åttonde plats. Har ännu inte sett vårt framträdande, men vi hade en bra känsla och jag blev väldigt stolt över hur Moster lyckades lösa situationen när väskan inte gjorde som den skulle. Det säger lite om hennes egenskaper. 

Wow! Vilka grymma vinnare!

Efter prisutdelning och fotografering var planen att packa ihop och dra hemåt. Vi som hade rekvisita skulle få hjälp att ta ut den. När jag försökte förklara att jag kan ta den själv (jag har ju liksom släpat den hela vägen till Moskva…) skrattade damen och sa ”Darling, you’re not gonna make it, there’s a lot of people out there!” Och hon visste vad hon pratade om. Oj, oj, oj, trodde inte mina ögon när jag såg kravallstaket och dessa enorma folkmassor som trängdes för att komma in! När jag skulle ta en bild kom en vakt fram och sa: ”And it’s all because of you!:-)” Ha, kul vakt! Fast vid närmare eftertanke stod de ju inte i kö för att köpa korv precis:-)

Så här ser det ut från ”stjärnsidan” ????

Sammanfattningsvis har det varit en fantastisk resa med väldigt mycket feelgood, vilket är viktigt för mig. För även om det handlar om tävling är det inte i första hand resultatet som räknas. För mig är det viktigast att Moster mår bra och att vi har kul tillsammans, både till vardags och ”fest”. För mig är det fest när vi får möjlighet att delta i dessa större mästerskap och det vill jag såklart även att det ska vara för Moster.

I väntan på att rulla på färjan i Harwich.

 

Slutligen vill jag passa på att tacka alla som på olika sätt stöttat, hejat och gett sån innerlig och hjärtlig support. Det har verkligen gjort vår resa ännu mer glädjefylld!

En av Mosters kreativa idéer, vårbada i Holland:-)

 

Så här långt har våren kommit söderöver. Snart hemma nu:-)

Kul och kreativa skyltar finns det gott om!

 

Man kan göra egna i silver…

 

…eller i silver och paljetter….

 

….eller i paljetter och cerise!

 

Ha, ha, denna ska min andra hälft få:-)

 

…och den här behåller jag själv:-)

Mosters favvomonter!

 

Hundkläder?! Hm….

 

Hund-öl, ”bara för att det är kul, men innehåller absolut inget skadligt…..” citat försäljaren.

 

Hundläsk!

 

….och hundparfym!