Eftersom Crufts regler säger att man inte får tävla samma nummer mer än en gång så har vi övat in ett helt nytt. Även om det nya numret bygger på rörelser som Moster kan sedan tidigare så ska man veta att det tar väldigt lång tid innan allt sitter. I mitt fall är det först de sista veckorna jag har känt mig hyfsat säker, men att tacka nej till Crufts går liksom inte (livet är ju till för att levas)!

Arrangören gav oss en möjlighet att träna i arenan tidigt på morgonen innan tävlingen. Det känns inte optimalt att träna så nära inpå tävlingen men å andra sidan kändes det nödvändigt att göra sig hemmastadd i tävlingsmiljön. Det var verkligen en häftig upplevelse när alla ekipage och mängder av rekvisita trängs på arenan för att hitta positioner och ”den rätta” känslan. Kan lova att Moster fick feeling! Hon ”vräkte” sig fram och istället för att väja och lämna företräde la hon in ytterligare en växel och fortsatte fram. Det var som hon sa: ”Flytta på dig, de där dockorna är mina, varenda en!” Tur att hon inte kör bil:-)

Efter träningen blev det frukost och en lååång väntan….

Nästa gång vi kom till arenan var det tjockt med folk och det hade inte varit möjligt att ta sig fram utan rätt färg på armbandet. Backstage hade vi turen att ha Kerstin, landslagsledare för svenska freestyleklubben, som stöd och support. Det är inte dumt att ha en klok person att ”bolla med” när man är nervös och huvet inte funkar som det brukar. Vi hade startnummer tre så plötsligt var det dags. Sedan var det över, allt det gick sååå fort! Vad hände liksom? Sammanfattningsvis hade vi några missar, satte flera svåra grejer, superskoj och en härlig känsla!