Avslutning på OEC!
Dagens knäppaste kommentar: ”No, thank´s I will compete today so I can´t eat any eggs…” sagt som svar på frågan om jag ville ha ett kokt ägg till frukost.
Så var det äntligen dags för min och Mosters EM-debut!
Vis av tidigare erfarenhet hade jag förberedd en lista för dagen:
- Rasta Moster
- Drick vatten
- Ge Moster vatten
- Gå på toa……osv…..
Tack vare listan kändes det åtminstone som att jag hade lite koll:-).
Eftersom vi inte skulle tävla förrän på eftermiddagen kunde vi följa våra lagkamraters tävlingar och även vila en stund. Både Kerstin och Frida tävlade innan oss och det var såklart en fröjd att se dem in action:-) Båda var nöjda med sina insatser och jag blev superinspirerad och väldigt taggad av att se dem, jag bara längtade efter att det skulle bli min och Mosters tur.
När det var dags hade vi både Lizette och Eva till hjälp (har man mycket rekvisita så har man:-). När det var fyra minuter kvar till start blev vi insläppta i en liten hall innan den stora hallen. Där fixade jag med rekvisitan och Moster hittade kvarglömd korv högt upp på en ställning. För att lugna nerverna lyssnade jag på Tina Turners ”Simply the best” och just då med en känsla av att texten passade oss perfekt:-) Så var det äntligen dags! Vi blev insläppta i arenan och Moster gjorde några glädjehopp vilket gjorde mig varm inombords. Vad kul detta är! Våra fyra minuter i ringen gick undan, Moster satte sina strumpor på tvättställningen, vilket fick publiken att jubla! Någonstans lyckades jag ge ett kommando för mycket och Moster började backa lite för tidigt. I efterhand har jag kommit på 1000 olika sätt att rädda upp situationen men just då kom jag inte på något mer kreativt än att göra en inkallning och låta henne hoppa genom armarna mot skåpet. Fjutt, liksom….vi var på banan igen men både jag och gissningsvis även domarna hade nog önskat lite ”flashigare moves”. Därefter prickade hon skeden i skålen när hon dukade och publiken jublade igen. ”Fantastiskt vad svenskarna jublar och applådera” tänkte jag, men det visade sig vara hela publiken! Förstod senare att vi varit en publikfavorit och det var riktigt kul. Poängmässigt landade vi på 0.2 poäng från en finalplats. Nu så här i efterhand känns det lite ”sådär” (man är väl lite vinnarskalle trots allt 🙂 fast just då var jag så slut efter all anspänning att det mest var en lättnad att slippa fler starter.
På söndagen var det final och vår ”enda” uppgift var att heja på våra lagkamrater som tagit sig dit. I HTM var det Anna Larsson och Eva Andersson och i Freestylen var det Frida Binette och Lizette Olausson. Som vi hejade på dem! ….och danskarna! Anita sa till mig att heja allt jag kunde när speakern bad de danska supportrarna att göra sin röst hörda (vad jag inte visste var att de själva inte var på plats och att de bett oss svenskar att vara ”stand-in”). Som vi skrek och applåderade! När nästa supporterlag (på 10 personer) skulle göra sina röster hörda kontrade speakern med att säga att ”danskarna” med det lilla laget på fyra personer minsann hade överröstat det stora med råge. Då säger Anita att nu måste vi skrika ännu högre för nu är det snart dags för det svenska supporterlaget att tjoa!…. J
Dagen slutade med fantastiskt fina placeringar för våra svenska lagkamrater och en oförglömlig prisutdelning. Anna Larsson och Flynn tog guldet i HTM (Grattis!!!!)….. och vi grät alla av lycka när de spelade den svenska nationalsången för henne. Själv hade hon varit tvungen att åka till flygplatsen och satt i en hamburgerbar när hon fick veta….J
Sent på eftermiddagen satte sig jag, Eva och tre trötta hundar i bilen och körde mot Rostock. Nu längtade vi hem så det gick lite fortare än på ditvägen. Sista biten var extremt spännande, vi hade nämligen kommit på att om vi körde non-stop och hoppade över en sista tankning så skulle vi kanske hinna med en tidigare färja mot Trelleborg. Vi lyckades och rulla på en färja med några få droppar bensin i tanken. Som tur var startade bilen när vi var framme och vi kunde rulla av och ta oss till bensinstationen vid färjelägret. Där tankade vi, rastade hundarna och körde vidare. Några timmar senare var jag och Moster hemma igen. Tillbaka efter en fantastisk resa och oförglömliga upplevelser! Tror ändå att vi båda instämmer i talsättet: ”borta bra men hemma bäst!”