17/7   Mot VM 2018

Efter månader av förberedelser var det äntligen dags. På workshopen innan VM hade det mesta känts ganska osäkert men ca 3 veckor innan avfärd kunde jag konstatera att Moster verkligen kunde det nya numret och det kändes såklart väldigt bra!

Den här gången låg VM mitt i semestern så det blev tillfälle att göra en härlig kombo tillsammans med familjen 🙂

Efter en sista träning, långpromenad och hysteriskt packande skulle vi ta Kielfärjan från Göteborg. Innan vi skulle rulla på färjan tog jag ut Moster för sista rastning inför den långa resan. Då ser jag en BC i full action på en gräsmatta. Det visade sig vara landslagskompisarna Jonna med Soya och med ens pirrade det till i magen. Nu skulle äventyret börja!

 

18/7   Resedag

Efter en natts gungande var det dags för tidig rastning på båten och frukost. Nöjd konstaterade jag återigen att Moster inte har några som helst problem att göra varken ”nr 1 eller nr 2” på ett blåsigt, halt färjedäck fullt av hundkiss….

Väl iland i Kiel tog vi en härlig promenad och sedan bar det av mot Holland. Moster var nöjd och sov bort det mesta av tiden bortsett från några försök att ”plöja sig” fram genom bilen när vi hade lite för kul, dvs skrattade högt. Det är liksom förbjudet att ha kul utan Moster 🙂

Sent på eftermiddagen kom vi fram till hotellet efter lite strul. Det visade sig att rummen som bokats genom Booking.com inte hade bokats?! Lite jobbigt….men till slut hade alla fått ett rum, även om vi fick dela upp oss på ytterligare ett boende.

Hotellet var som så många andra hotell i Holland familjeägt och hette ”Der Stobbe”. Fru Stobbe visade sig vara minst sagt speciell och redan efter första middagen var hon vårt gemensamma samtalsämne. Sammanfattningsvis kändes det i bland som om vi hamnat på ”Fawlty Towers” 🙂

Ruinen, Holland

Tropisk värme, hysteriskt varma hotellrum, fina gräsplaner (perfekta för hundträning😍) och god mat är mitt samlade intryck av Ruinen, orten där vi bodde.

Tävlingsarenan var en stor sporthall och där fick vi delade rum med våra danska vänner. Genast armbågade vi oss fram och dekorerade snabbt både väggar, bord och t o m taket med stora svenska flaggor, flaggspel, bordsduk och serpentiner. Det är ju viktigt att vara tydlig med vilket land man tävlar för 🙂 När vi var klara såg vi oss nöjda omkring. Ha, vi hade vunnit första ronden (åtminstone mot danskarna)! Vi var så nöjda, fram tills vi upptäckte att danskarna istället hade dekorerat själva tävlingsarenan…. Det var bara att plocka ner allt och istället hänga flaggorna snyggt i tävlingshallen. Pinsamt, men är man tävlingsmänniska så är man….

Åmarks Bygg (Kristian) – den perfekta sponsorn 👍 och supporten!

 

 

 

19/7   Förberedande träning

På torsdagen hade vi träningsdag och invigningsceremoni. Att få tillfälle att gå in på tävlingsarenan för att träna och ”känna in sig” är verkligen guld! Vi hade 6 minuter var, men eftersom Lisa, Moa och jag valde att slå ihop vår tid och vara på plan samtidigt fick vi totalt 18 värdefulla minuter av feelgood i ringen.

Heja oss! (Från vänster: Jonna, Lisa, Lizette, Kerstin och Anna)

20/7   Heelwork

Första tävlingsdagen var det heelwork. Först ut var Eva och Okk. Tyvärr missade jag deras start eftersom jag valde att köra en tidig träning med Moster. All hundträning fick ske tidig morgon eller sen kväll, på dagen var det helt enkelt varmt.

Eva var nöjd och Okk hade som vanligt skött sig superfint.

Nästa svenska start var Anna med Flynn. Deras framträdande såg jag, det gav gåshud och lyckan var total.

Så var det Evas och Tias tur. Även de levererade sitt superfina program med en go och harmonisk känsla. Sist ut var Moa och Astra. Det var lite extra kul att se dem eftersom jag visste hur nervös Moa var innan. Det är så häftigt att se någon förvandlas från en ”var är jag och vad håller jag på med” till ett superproffs som verkligen levererar när det gäller!

Tyvärr hade vi inga ekipage som tog sig till final vilket såklart kändes tråkigt (man vill ju liksom få stå i centrum och få visa upp sin fantastiska hund mer än en gång:-)

Är det något man får lära sig i den här sporten så är det att man aldrig kan ta något för givet.

Något deppiga gick vi från tävlingsarenan och konstaterade dessutom att hallen var extremt varm så här på eftermiddagen. Kändes ”sådär” att få höra, jag och Jonna skulle ju starta bland de sista på dagen efter.

 

Heja Sverige!

 

21/7   Freestyle

När det var ”min och Mosters” tävlingsdag tog vi det väldigt lugnt. En tidig, kort och rolig morgonträning och sedan blev det en lång frukost med övriga landslagsmedlemmar. Vi påminde oss återigen om varför vi gör det här (för att det är så vansinnigt kul!) men konstaterade samtidigt att det viktigaste är att våra hundar är friska och mår bra. Vi var rörande eniga om att det är en ynnest att få göra dessa resor tillsammans och få vara med om dessa äventyr.

Plötsligt fick jag kasta mig iväg, det var dags för Lisas avfärd mot tävlingsarenan!

Som vanligt var det inga konstigheter, uppvärmning, in med rekvisitan, kämpa på och leverera! Och det gjorde de! Fina poäng och finalplats!!

Sedan var det Lizette och Gastons tur. Tyvärr satte Gaston i halsen precis i starten. Så synd, finalplatsen flög liksom iväg med hostattacken…fast det viktigaste var såklart att Gaston överlevde 🙂

Därefter var det dags för mig och Moster. Först blötte jag ner henne (helt onödigt för hon var torr igen efter bara 30 min) sedan rastning, toabesök och mot uppvärmningsringen.

In med rekvisitan och så var det dags! Vi hade en så go känsla och allt stämde perfekt fram tills Moster skulle öppna Charlie Chaplins väska. Då fick hon problem och det visade sig att jag (vem annars? 🙂 hade lagt väskans snöre framför den. Det ska ligga vid sidan! Framtill ska hon istället ta tag i ett annat litet handtag för att kunna öppna väskan. På så vis hade jag gjort hennes uppdrag snudd på omöjligt och det kändes som att vi havererade i ett stort missförstånd…på något vis kom vi ändå vidare till både tasslyft och slutposen. Moster var som vanligt glad och helt obekymrad (vad är en bortslarvad finalplats i VM mot en stor fet belöning!😂) medan jag hade värsta klumpen i magen. Hur kunde jag?!

 

Charlie Chaplin och Moster (foto Emmy Marie Simonsen)

Som en skänk från ovan fick vi ändå fina poäng, men finalplatsen gick såklart fetbort….

Så var det äntligen dags för Jonna och Soya som startade allra sist. Såg redan i starten att det var något som störde Soya. Det visade sig vara några envisa flugor som hade krigat med Soya sedan uppvärmningen. Efter en stund släppte det emellertid och Soya kunde jobba på lika fint som vanligt. Hon var nog snabbare än flugorna 🙂

Som tur var hade Lisa och Kummin levererat och tagit sig till final så på så vis hade vi trots allt något att fira på kvällen:-)

Vi åt en härlig lagmiddag och skålade för Lisa, Kummin och vår fantastiska landslagsledare Kerstin! Det blev såklart även några höjda glas för oss andra och inte minst en liten men ack så god bit entrecote till våra fantastiska hundar. Tänk att Moster pratar fortfarande om denna lilla smakbit!

 

22/7   Finalen

Så var det äntligen dags för den stora VM-finalen! Som vanligt dividerade vi om vad Kummin kunde tänkas vilja ha betalt för sin insats. Ville hon ha lamm, känguru eller buffel? Vi kom fram till att hon nog ville ha buffel!

Så var det dags, ut med rekvisitan, förbered buffelbelöningen, ”peppa” med mikrofonen (Kummin älskar att få apportera den innan de går in på plan) starta musiken och köra! Vilken show de bjöd på! De ”satte” allt och när de gjorde slutposen tjöt vi av lycka! Bättre kunde det inte bli!

Ingen visste något om resultatet utan det var först på prisutdelningen vi fick veta. Lisa och Kummin hade slagit till och tagit silver! Så galet mäktigt och stort! I situationen var det helt ogreppbart men vi grät av lycka! Lilla Kummin liksom! Kummin, med sin enorma och härliga personlighet. Fantastiska Kummin som också är en certifierad Masterdog, lydnads-och freestylechampion, stormästare i freestyle och tävlar i högsta klassen i bruks!

Fast vi som känner Lisa och Kummin är egentligen inte ett dugg förvånade. Vi vet hur mycket kunskap, hårt arbete och glädje som ligger bakom deras minuter inne i ringen. De är så värdiga silvervärldsmästare!

När det gäller mig och Moster (tror för övrigt att hela laget instämmer) ser vi verkligen fram mot EM i oktober i Schweiz. Kan redan nu säga att då kan varken felplacerade snören, smulor i halsen eller envisa flugor stoppa någon av oss!

 

Kummin (foto Emmy Marie Simonsen)

Avslutningsvis vill jag passa på att rikta ett stort TACK landslagets sponsorer:

Agria

AutoConcept

Åmarks Bygg

Det är ni som gör dessa resor möjliga.