Foto: Kerstin Eklund

 

På väg hem! Det är vår i New Castle.

Nu finns det hundtillåtna hytter på färjan New Castle – Amsterdam.

Strandpromenad i Holland.

Eftersom Crufts regler säger att man inte får tävla samma nummer mer än en gång så har vi övat in ett helt nytt. Även om det nya numret bygger på rörelser som Moster kan sedan tidigare så ska man veta att det tar väldigt lång tid innan allt sitter. I mitt fall är det först de sista veckorna jag har känt mig hyfsat säker, men att tacka nej till Crufts går liksom inte (livet är ju till för att levas)!

Arrangören gav oss en möjlighet att träna i arenan tidigt på morgonen innan tävlingen. Det känns inte optimalt att träna så nära inpå tävlingen men å andra sidan kändes det nödvändigt att göra sig hemmastadd i tävlingsmiljön. Det var verkligen en häftig upplevelse när alla ekipage och mängder av rekvisita trängs på arenan för att hitta positioner och ”den rätta” känslan. Kan lova att Moster fick feeling! Hon ”vräkte” sig fram och istället för att väja och lämna företräde la hon in ytterligare en växel och fortsatte fram. Det var som hon sa: ”Flytta på dig, de där dockorna är mina, varenda en!” Tur att hon inte kör bil:-)

Efter träningen blev det frukost och en lååång väntan….

Nästa gång vi kom till arenan var det tjockt med folk och det hade inte varit möjligt att ta sig fram utan rätt färg på armbandet. Backstage hade vi turen att ha Kerstin, landslagsledare för svenska freestyleklubben, som stöd och support. Det är inte dumt att ha en klok person att ”bolla med” när man är nervös och huvet inte funkar som det brukar. Vi hade startnummer tre så plötsligt var det dags. Sedan var det över, allt det gick sååå fort! Vad hände liksom? Sammanfattningsvis hade vi några missar, satte flera svåra grejer, superskoj och en härlig känsla!

Vilken arena och vilken fantastisk publik!

Som tur är finns det gott om gröna mattor på Crufts!

Dagens sötnos!

Hotell med hund i fokus! 😍

Idag var vi uppe tidigt för att få träna och på vägen ner i hotellet visade det sig att hissen var full av piloter. Eftersom man aldrig riktigt vet om den är på väg upp eller ner frågade jag ”Are you going up?? “No, we are going to bed!” svarade de, vilket roade mig hela dagen 🙂

Planen var att försöka komma in och träna på den gröna mattan (försöka duger!) men det stod fyra trevliga vakter med mycket bra färgseende och dessutom superkoll på vilken färg man skulle ha på sitt armband de olika dagarna:-) Så vi fick helt enkelt vända och träna på en annan grön matta (utan vakter). Eftersom det var en hel timme innan bedömningarna skulle starta lånade vi terrierringen. Konstaterade återigen att jag har en hund som kan fokusera och jobba på oavsett vad som händer runt om. Så trots att jag ställer ut min ”hundförbudskylt” (som ingår i vårt nya nummer så delar vi ringen med en flera glada, yra och förvirrade utställare. Fast nu vet jag att Moster kör på även med utställare tätt inpå 🙂

Tryggt förvissad om att det inte kunde bli mycket svårare än så tog vi oss tillbaka till hotellet och åt en härlig frukost. Bästa stunden på dagen om ni frågar Moster:-)

Efter en härlig promenad och en kort tur inne på själva mässan bänkade jag mig på arenan. Blev grymt imponerad av hur de ”lyfter” hela arenan med hjälp av musik och ljussättning, det blir en sådan häftig upplevelse! Vilka shower de bjuder på och vilken fantastisk publik Crufts har! Imorgon är det dags för mig och Moster, ska bli kul men känns väldigt pirrigt!”

Efter två färjor och många mil är vi äntligen framme! Superfint och hundvänlig hotell.

Den tjusiga Newfoundlandshunden var så sugen på poolen 😂

och i restaurangen snubblade man över dessa fyra utslagna jaktlabbar…inget krångel liksom:-)

Självklart roade vi oss även med en provtur på den rosa mattan som leder till den berömda gröna mattan.

Publicerat av Nina Roegner den 8 mars 2018

 

Äntligen påväg till Crufts i Birmingham! Moster hälsar att hon är supertaggad.

När klockan ringde kl 6 imorse var jag väldigt nära att ändra mina ambitiösa planer. Tankar som: ”Det är för tidigt för hundträning” och ”det är ingen ide att kliva upp, jag blir ändå inte insläppt….” satt i huvet.

Tidig morgon bakom kulisserna.

Det var bara att rycka in och ”coacha sig själv” och plötsligt hade jag inte en chans att slippa undan. Jag sparkade in mig i duschen och tvingade mig plocka ihop allt som skulle med. Belönade mig med  en stor kopp starkt kaffe så det kändes lite lättare men just när vi skulle gå tog ”slöNina” över igen.

Frukostdags!

Plötsligt skulle inte rekvisitan med?! ”Den är ju så tung…… det är ingen ide…” Suck! Bara gör det! sa jag (och det gjorde jag, på ren lydnad…:-) Väl ute försökte jag krångla mig ur det hela några gånger till. Men jag gav mig inte! Vi skulle in på den gröna mattan och det med basta! Och tack vare lite tur och väldigt mycket tvång så funkade det. Så jäkla skönt att få lite träning på plats. Moster tyckte det var toppen! Vi hade några heelworkhundar runt oss och hon blev lite extra taggad av konkurrensen. Hon fattar liksom inte att de inte ville ha hennes strumpor:-)

Hotellets freestylehall:-)

Efter träningen belönade vi oss med en härlig promenad och frukost. Vi satt i samma restaurang som igår och fick sällskap av en amerikan som inte kunde slita sina ögon från Moster. Hade det varit för 30 år sedan hade det varit från mig:-) Han frågade vad hon jobbar med och jag berättade att vi gör ”dogdancing” Han berättade att han och hans fru brukade resa till Crufts ”bara för att se alla hundar” Han lovade att titta imorgon och just då kändes allt så himla kul. Det är ju därför vi gör det här! För att underhålla och inspirera till hundträning och att det kommer folk från hela världen för att uppleva Crufts är Amazing! Imorgon kör vi!

Gillar att även såna här skyltar är artiga i England:-)

Imorgon så kör vi!

Vilket självförtroende man får av att köra vänstertrafik! Krockade inte, körde ”bara” fel i fyra rondeller och fick ”bara” två arga ”tutningar”. Det får man väl vara nöjd med? Fast det blev dubbelt så lång restid som beräknat. Dels kom jag aldrig upp i högsta tillåtna hastighet och dessutom var jag tvungen att pausa ofta och länge:-)

Äntligen lite medelhavsfeeling!

I en av våra pauser hittade Moster några nya ”kaninhål”, modell större. Misstänker att det inte var små söta kaniner som grävt dessa gropar. På hennes kroppshållning var det snarare björn eller möjligen någon slags jättekanin, typ belgisk jätte:-)

Björnen sover?!

Här behöver man ingen vinterrock. Av med den!

Efter några hysteriska felkörningar i de sista rondellerna (hela Birmingham är uppbyggt av gigantiska rondeller) kunde vi ÄNTLIGEN parkera, packa ur och checka in på hotellet. 

The Kennel Club’s egen servicedisk på hotellet.

Vid första anblicken kändes det alldeles för flott (åtminstone för mig) men Moster gillade det skarp! Hon tycker det är toppen när det står mat på golvet och när det finns riktigt många barer och restauranger. 

Välkomnande entré till restaurangen:-)

Är det detta som kallas Nosework?!

Inte långt från vårt rum hittade vi en stor sal med heltäckande matta och kristaller i taket, som gjord för att köra freestyle i 🙂 Fast det bästa med hotellet är att det ligger i själva mässområdet. Skönt med tanke på all rekvisita som ska släpas fram och tillbaka. 

Sent på eftermiddagen masade vi oss iväg för att äntligen få se ett av världens (H)underverk!

Oj, vad stort det var!!!! Eftersom jag inte visste vart vi skulle följde vi strömmen och hamnade i en gigantisk byggnad. Fast det var liksom ”bara” en liten del där man ställde ut Rodesian Ridgeback….

Den ”lilla” hallen var ungefär lika stor som Svenska Mässan. När jag frågade en vakt efter paviljongen och ”the main Arena” pekade han på en annan byggnad som var nästan lika stor som Ullevi:-) 

På plats såg jag snabbt att det var vakter överallt och att man inte fick ha några hundar på läktaren så Moster har ännu inte sett skymten av den gröna mattan. 

Det fick bli en kort liten träning mitt i allt ”stojet” och sedan gick vi tillbaka till hotellet. För där hade de fixat en restaurang för hundägare! Vi var (såklart) först på plats, men efterhand kom fler gäster med hund. Det var nog första gången vi åt på samma restaurang som en Papillon, Diamond terrier, Whippet, Löwchen och Bolognese:-) Alla hundarna var supercoola, det märktes att de var vana vid att hänga med. Inget gruff även om någon var lite för närgången och alla väntade lugnt vid borden när ägarna hämtade mat från buffén. Hoppas att hundmässorna  i Sverige tar efter detta! 

Imorgon är planen att försöka förstå hur vi ska få det att funka på lördag och att inte äta så hysteriskt mycket. Maten här är ändå inte särskilt god:-)

När man kör bil kan man inte göra så mycket mer än att köra, tänka, lyssna på utländsk radio eller på en bok.

Hade planerat att köra två timmar, rasta en, köra två, rasta en timme osv. Totalt skulle vi avverka sex timmar i bilen. 

Efter halva vägen började det ösregna och jag  funderade på varför jag var så förvånad. Har helt klart en föreställning om att det alltid är vackert väder söderöver. Blev även omkörd av en motorcyklist som nog tänkte som jag, stackars människa!

Till sist kom vi äntligen fram till Haek van Holland där vi skulle ta nästa färja till Harwich. Nu hade vi tre timmar fram till incheckningen så det fick bli en långpromenad och lite god mat i min trevliga hunds sällskap:-)

Jag parkerade utanför en fin liten restaurang som låg alldeles vid havet. Hemma har vi gott om harar, rådjur, älgar och till och med vildsvin men i Haek van Holland var det översvämning av kaniner! De var liksom överallt och superkaxiga! De flyttade sig knappt utan hade lite samma attityd som rådjur som har lärt sig att hundar är kopplade. Fast Moster var inte kopplad:-) Vi passade istället på att köra lite ”lyhördhet under jakt”, vilket blev kul träning. Hon fick jaga efter kaninerna en liten bit, men avbröt exakt när jag bad henne och efter några repetitioner avbröt hon själv efter en rush på 15-20 meter. Det är verkligen GULD att aldrig tjata på sin hund (för då lyssnar den när det väl gäller????).

Kaninkoll!

Efter en stund upptäckte jag att batteriet i mobilen var helt slut. Det började mörkna och jag hade noll koll på var bilen var. Blev superstressad och det blev inte ett dugg bättre av att veta att jag i princip alltid går åt fel håll om jag inte kan vägen. Så jag sprang hysteriskt, fram och tillbaka. Hur kunde jag vara så dum att jag inte höll koll på var bilen stod? Till slut hittade jag mina egna fotspår i sanden och på så vis kunde jag systematiskt börja ”spåra” oss tillbaks till bilen. Moster hade bara kaninspår i huvet:-)

Behöver jag säga att det blev ett ”Hallelujamoment” när jag hittade den? Innan jag reste sa alla mina vänner: ”kör försiktigt!”, men ingen hade såklart en tanke på att säga: ”tappa inte bort bilen!” 

Visst är det vår i Holland?

Kvällen avslutades med Mosters absoluta favoritsysselsättning (näst efter prisutdelningar): ”gå på restaurang”. Det visade sig vara ett flott ställe jag valt och inte helt lätt att beställa. Jag förklarade vänligt att jag inte förstod holländska och tänkte att servitrisen skulle försöka översätta menyn till engelska. Fick nästan ett hysteriskt skrattanfall när hon istället berättade vad det stod, väldigt långsamt och högt….på Holländska!  

God mat, fint hundsällskap och låten ”Woman in love” med Barbra Streisand, som jag inte hört på typ 30 år blev ett  litet ”Hallelujamoment” 🙂 Det hade Moster också när servitrisen kom fram med en enorm skål. Man såg hennes förväntningar, men det var tyvärr bara vatten….

Va? Får inte jag något?

Välmotionerade och proppmätta rullade vi slutligen på färjan till Harwich och nu har vi rullat av och det är  VÄNSTERTRAFIK!????

Dagens knäppaste kommentar: ”No, thank´s I will compete today so I can´t eat any eggs…” sagt som svar på frågan om jag ville ha ett kokt ägg till frukost.

Så var det äntligen dags för min och Mosters EM-debut!

Vis av tidigare erfarenhet hade jag förberedd en lista för dagen:

  1. Rasta Moster
  2. Drick vatten
  3. Ge Moster vatten
  4. Gå på toa……osv…..

Tack vare listan kändes det åtminstone som att jag hade lite koll:-).

Eftersom vi inte skulle tävla förrän på eftermiddagen kunde vi följa våra lagkamraters tävlingar och även vila en stund. Både Kerstin och Frida tävlade innan oss och det var såklart en fröjd att se dem in action:-) Båda var nöjda med sina insatser och jag blev superinspirerad och väldigt taggad av att se dem, jag bara längtade efter att det skulle bli min och Mosters tur.

När det var dags hade vi både Lizette och Eva till hjälp (har man mycket rekvisita så har man:-). När det var fyra minuter kvar till start blev vi insläppta i en liten hall innan den stora hallen. Där fixade jag med rekvisitan och Moster hittade kvarglömd korv högt upp på en ställning. För att lugna nerverna lyssnade jag på Tina Turners ”Simply the best” och just då med en känsla av att texten passade oss perfekt:-) Så var det äntligen dags! Vi blev insläppta i arenan och Moster gjorde några glädjehopp vilket gjorde mig varm inombords. Vad kul detta är! Våra fyra minuter i ringen gick undan, Moster satte sina strumpor på tvättställningen, vilket fick publiken att jubla! Någonstans lyckades jag ge ett kommando för mycket och Moster började backa lite för tidigt. I efterhand har jag kommit på 1000 olika sätt att rädda upp situationen men just då kom jag inte på något mer kreativt än att göra en inkallning och låta henne hoppa genom armarna mot skåpet. Fjutt, liksom….vi var på banan igen men både jag och gissningsvis även domarna hade nog önskat lite ”flashigare moves”. Därefter prickade hon skeden i skålen när hon dukade och publiken jublade igen. ”Fantastiskt vad svenskarna jublar och applådera” tänkte jag, men det visade sig vara hela publiken! Förstod senare att vi varit en publikfavorit och det var riktigt kul. Poängmässigt landade vi på 0.2 poäng från en finalplats. Nu så här i efterhand känns det lite ”sådär” (man är väl lite vinnarskalle trots allt 🙂 fast just då var jag så slut efter all anspänning att det mest var en lättnad att slippa fler starter.

På söndagen var det final och vår ”enda” uppgift var att heja på våra lagkamrater som tagit sig dit. I HTM var det Anna Larsson och Eva Andersson och i Freestylen var det Frida Binette och Lizette Olausson. Som vi hejade på dem! ….och danskarna! Anita sa till mig att heja allt jag kunde när speakern bad de danska supportrarna att göra sin röst hörda (vad jag inte visste var att de själva inte var på plats och att de bett oss svenskar att vara ”stand-in”). Som vi skrek och applåderade! När nästa supporterlag (på 10 personer) skulle göra sina röster hörda kontrade speakern med att säga att ”danskarna” med det lilla laget på fyra personer minsann hade överröstat det stora med råge. Då säger Anita att nu måste vi skrika ännu högre för nu är det snart dags för det svenska supporterlaget att tjoa!…. J

Dagen slutade med fantastiskt fina placeringar för våra svenska lagkamrater och en oförglömlig prisutdelning. Anna Larsson och Flynn tog guldet i HTM (Grattis!!!!)….. och vi grät alla av lycka när de spelade den svenska nationalsången för henne. Själv hade hon varit tvungen att åka till flygplatsen och satt i en hamburgerbar när hon fick veta….J

Sent på eftermiddagen satte sig jag, Eva och tre trötta hundar i bilen och körde mot Rostock. Nu längtade vi hem så det gick lite fortare än på ditvägen. Sista biten var extremt spännande, vi hade nämligen kommit på att om vi körde non-stop och hoppade över en sista tankning så skulle vi kanske hinna med en tidigare färja mot Trelleborg. Vi lyckades och rulla på en färja med några få droppar bensin i tanken. Som tur var startade bilen när vi var framme och vi kunde rulla av och ta oss till bensinstationen vid färjelägret. Där tankade vi, rastade hundarna och körde vidare. Några timmar senare var jag och Moster hemma igen. Tillbaka efter en fantastisk resa och oförglömliga upplevelser! Tror ändå att vi båda instämmer i talsättet: ”borta bra men hemma bäst!”

Vilket härligt lag och så många duktiga hundar!

Vilket härligt lag och så många duktiga hundar!

Avslutande prisutdelning..

Avslutande prisutdelning..

 

Yeah! Svenska laget tog både Guld i HTM och Silver i Freestyle...

Yeah! Svenska laget tog både Guld i HTM och Silver i Freestyle…

Ännu en färja...

Ännu en färja…

Nu rullar bilen på bensinånger...

Nu rullar bilen på bensinångor…

På svensk mark igen :-)

På svensk mark igen 🙂