Moster i final!

Planen var att starta så tidigt som möjligt för att komma före alla utställare.

Här syns jag Moster, Lizette och Gaston från det svenska freestulen landslaget.

Kvällen innan berättade några av våra erfarna deltagare i laget om tidigare mästerskap. En del riktiga skräckhistorier som handlade om milslånga köer till utställningsplatsen och kilometerlånga köer till veterinärkontrollen. Det ville vi inte vara med om. Bara tanken på att missa sin start efter allt arbete vi lagt ner var ju absurd. Så vi bokade taxibilarna till kl 6. Vilket innebar att jag steg upp kl 5 och eftersom jag kom i säng först efter midnatt dagen innan så kan man säga att det kändes det att det var tidigt:-)
Vi hade en urmysigt taxiresa. Häftig musik, tyckte jag och ett häftigt gosedjur som hängde och dinglade i backspegeln, tyckte Moster.

Moster och taxichauffören har samma smak när det gäller gosedjur:-)

Tidig resa mot utställningen. Det är vackert i Moskva!
Man kan säga att vår plan lyckades för vi var absolut de första i vår (olika köer för utställare och dogdancers -very good!) veterinärkö. Ja, vi kom till och med före veterinären!

Först i första kön. Moster och Gaston.

Andra kön….Gaston och Moster.

Och lilla pigga mopsen Oggie!

Efter en halvtimme så kom äntligen veterinären (och säkert fyra -fem assistenter) och då diskuterade vi stämplar, stamtavlor och intyg i ytterligare en halvtimme, sen var vi äntligen klara! För nästa kö…utställningen öppnade inte förrän om…..ytterligare en timme.
Vad gör man på midsommarafton, i en tidig morgonkö? Jo, man dricker sagolikt gott kaffe, pratar massor och passar på att sjunga för landslagsvännerna Lizette och Anna som passade på att fylla år! Lizette på självaste midsommarafton och Anna dagen innan. Det kan väl knappast finnas något bättre sätt att bli firad på än med ett VM i Moskva?!
Så tittade vi såklart också på alla hundar! En av dagens ”men kan det verkligen vara en sådan (ras)?” var när vi såg en samling långhåriga Collier som såg ut som små New Foundlands! Har aldrig sett något liknande. Små, kompakta, tunga (förutom kraftig benstomme så var de nog lite överviktiga också) och all denna päls! Nä, tacka vet vi ”Gizmotypen”-Collie!
Till sist öppnades portarna och vi kunde göra entré. Svalt och rent såg vi att det var, men sen blev det blev stopp igen….Fast nu var det ”bara” en mycket bestämd vakt som ville bestämma lite och det löste sig när en annan vakt ”som bestämde ännu mer” gav order om att vi skulle få passera.
Ibland blir det lite för mycket ”vaktande” här i Ryssland. Den första vakten vaktade liksom hela ”dogdanceavdelningen” mot själva ”dogdansarna”:-)

Väl på plats hade vi två lugna, pirriga men behagliga timmar innan inmarschen. Vi pratade, planerade och påminde oss om att nu händer det snart. Det som vi alla kämpat så mycket för!
Sekunderna innan det var dags för vår inmarsch kom en rysk dam fram och berättade att det vi gör nu visas typ över hela världen så vifta med flaggorna, se glada ut och LE. Punkt slut! Eh, var hon tvungen att påminna oss om det? Ska alla verkligen titta på oss när vi tävlar, kände jag då.
Sedan gick allt väldigt fort! Först in av alla tävlanden var Jeanette och Gizmo.
De bjöd på en helt fantastisk föreställning och jag vågar påstå att inte ett öga var torrt (åtminstone inte något av mina). När jag såg hur Jeanette slappnade av, körde järnet och fullständigt strålade av lycka blev jag alldeles varm och fick gåshud över hela kroppen! Det blev en sådan upplevelse av varför vi ”utsätter” oss för det här. För att när hundträning är som bäst glömmer man tid och rum och bara är!
Sedan var det flera nummer (som jag inte såg) innan det var dags för Lizette och Gaston. När det närmade sig deras start hade Moster somnat och låg och snarkade vid mina fötter och jag ville inte väcka henne. Små detaljer som sömn, mat, vatten, kiss och bajs har extra stor betydelse när det är VM:-) så när Lizette och Gaston körde sov Moster och jag fick nöja mig med att bara lyssna på musiken.

Jag konstaterade att Lizette har valt en oerhört medryckande låt, det var liksom väldigt svårt att sitta still (för att inte störa den snarkande ”VMstjärna” som låg vid fötterna:-) och så konstaterade jag att de hade gjort succé. Vilka jubel och vilka applåder, hon måste ha ”satt precis allt” (som vanligt:-) och jag var så glad för hennes skull, vilken födelsedag!
Nu hade laget plötsligt två deltagare som svävade på små moln, både Jeanette och Lizette såg helt saliga ut, som nyförlösta mödrar ungefär:-)
Sedan var det min och Mosters tur. Det kändes plötsligt att mitt huvud var en tunnel med bara luft. Vad hade jag för plan? Räckte det verkligen med att Moster hade kissat och bajsat (jippi!) två timmar tidigare eller skulle jag rasta henne igen? Skulle jag i så fall hinna det? Tänk om jag missar VM i Moska trots att jag både är anmäld till tävlingen och faktisk är i Moskva? För att jag rastade hunden….Bara luft alltså! Har ett suddigt minne av att jag tog hand om rekvisitan, ställde iordning den och hade en genomgång med David och Lizette hur den skulle hanteras. Och så bad jag Jeanette att sätta damvippan i handen på mig, innan vi skulle in. Eller nåt. Eh, vart tog alla planer vägen?
Även om jag haft en punktlista framför näsan så hade jag ändå inte gjord som det stått. Så olydig kan jag vara:-)
Men på något sätt lyckades vi både starta och ”ta oss runt” när hela världen tittade på. Vid ett tillfälle släppte Moster en strumpa för att äta något som såg ut som godis men fortsatte jobba när hon insåg att det inte låg mat på mattan idag. (Dagen innan, på våra få träningsminuter var den fullproppad av div godsaker så hennes genrep bestod tyvärr av ett godissök:-) Annars kändes det som vi gjorde bra ifrån oss och vi hade jätteroligt varje sekund! Så fort vi var klara sprang vi av banan och Moster fick sin låda mat och sin dentastick som hon jobbat så hårt för, då var hon i himlen! Gissningsvis såg jag också nyförlöst ut. Vilken fantastisk känsla!
Sedan blev det två live intervjuer framför kamera. På min knackiga Göteborgsengelska. Jag som hade så mycket att berätta hör mig själv säga det mest märkliga saker…..Som att vi tog oss till VM med färja och tåg:-) och att Moskva är ett vackert och helt fantastiskt land!!!! Mina barn (som ironiskt nog har högsta betyg i engelska fick ytterligare ett tillfälle att ”döö” av skam:-)
Så alla ni som tänker satsa på att åka till ett mästerskap utomlands. Se till att öva upp språket också! Det handlar liksom inte bara om hundträning:-)

WE ARE SLL THE WINNERS!

Från vänster:
Nina, Moster, Lizette, Gaston, Jeanette, Gizmo, Oggie och Erika
Efter vår ”insats” satte vi oss på VIPläktaren och bara njöt av livet!
Så var det äntligen dags för Erika och Oggie! ”Backstage” såg Erika ut att vara i ungefär samma ”tomma” tillstånd som jag men hon verkade åtminstone följa sin plan:-)
När hon och Oggie klev ut på plan blev jag alldeles lugn igen. De skulle fixa det här. Och det gjorde de, vilken show de bjöd på! Att se Oggies arbetsglädje och fokus var verkligen magiskt! Denna lilla hund med denna enorma utstrålning! Programmet satt som en smäck (såklart!) och numera kan Oggie titulera sig som Världens bästa freestylemops! Att Erika var en riktigt stolt mopsmamma gick inte heller att ta miste på!
Sedan blev det prisutdelning och det visade sig att jag och Moster ligger på sjätteplats och att vi är med i finalen! Jippi! Det betyder alltså att MIN MOSTER är den 6:e bästa freestylehunden i hela världen (åtminstone idag och imorgon:-)!!! Känns helt fantastiskt.