På Crufts hittar man allt från tavlor och skor till bilar, om man hellre vill ha det:-)

 

Tycker absolut att Moster är värd en sån här men lite otymplig att frakta hem…

 

Finklädd i skogen!

 

Fast älgarna hade nog skrattat ihjäl sig!

 

OMG!

 

Det finns liksom inga gränser!

När klockan ringde kl 6 imorse var jag väldigt nära att ändra mina ambitiösa planer. Tankar som: ”Det är för tidigt för hundträning” och ”det är ingen ide att kliva upp, jag blir ändå inte insläppt….” satt i huvet.

Tidig morgon bakom kulisserna.

Det var bara att rycka in och ”coacha sig själv” och plötsligt hade jag inte en chans att slippa undan. Jag sparkade in mig i duschen och tvingade mig plocka ihop allt som skulle med. Belönade mig med  en stor kopp starkt kaffe så det kändes lite lättare men just när vi skulle gå tog ”slöNina” över igen.

Frukostdags!

Plötsligt skulle inte rekvisitan med?! ”Den är ju så tung…… det är ingen ide…” Suck! Bara gör det! sa jag (och det gjorde jag, på ren lydnad…:-) Väl ute försökte jag krångla mig ur det hela några gånger till. Men jag gav mig inte! Vi skulle in på den gröna mattan och det med basta! Och tack vare lite tur och väldigt mycket tvång så funkade det. Så jäkla skönt att få lite träning på plats. Moster tyckte det var toppen! Vi hade några heelworkhundar runt oss och hon blev lite extra taggad av konkurrensen. Hon fattar liksom inte att de inte ville ha hennes strumpor:-)

Hotellets freestylehall:-)

Efter träningen belönade vi oss med en härlig promenad och frukost. Vi satt i samma restaurang som igår och fick sällskap av en amerikan som inte kunde slita sina ögon från Moster. Hade det varit för 30 år sedan hade det varit från mig:-) Han frågade vad hon jobbar med och jag berättade att vi gör ”dogdancing” Han berättade att han och hans fru brukade resa till Crufts ”bara för att se alla hundar” Han lovade att titta imorgon och just då kändes allt så himla kul. Det är ju därför vi gör det här! För att underhålla och inspirera till hundträning och att det kommer folk från hela världen för att uppleva Crufts är Amazing! Imorgon kör vi!

Gillar att även såna här skyltar är artiga i England:-)

Imorgon så kör vi!

Vilket självförtroende man får av att köra vänstertrafik! Krockade inte, körde ”bara” fel i fyra rondeller och fick ”bara” två arga ”tutningar”. Det får man väl vara nöjd med? Fast det blev dubbelt så lång restid som beräknat. Dels kom jag aldrig upp i högsta tillåtna hastighet och dessutom var jag tvungen att pausa ofta och länge:-)

Äntligen lite medelhavsfeeling!

I en av våra pauser hittade Moster några nya ”kaninhål”, modell större. Misstänker att det inte var små söta kaniner som grävt dessa gropar. På hennes kroppshållning var det snarare björn eller möjligen någon slags jättekanin, typ belgisk jätte:-)

Björnen sover?!

Här behöver man ingen vinterrock. Av med den!

Efter några hysteriska felkörningar i de sista rondellerna (hela Birmingham är uppbyggt av gigantiska rondeller) kunde vi ÄNTLIGEN parkera, packa ur och checka in på hotellet. 

The Kennel Club’s egen servicedisk på hotellet.

Vid första anblicken kändes det alldeles för flott (åtminstone för mig) men Moster gillade det skarp! Hon tycker det är toppen när det står mat på golvet och när det finns riktigt många barer och restauranger. 

Välkomnande entré till restaurangen:-)

Är det detta som kallas Nosework?!

Inte långt från vårt rum hittade vi en stor sal med heltäckande matta och kristaller i taket, som gjord för att köra freestyle i 🙂 Fast det bästa med hotellet är att det ligger i själva mässområdet. Skönt med tanke på all rekvisita som ska släpas fram och tillbaka. 

Sent på eftermiddagen masade vi oss iväg för att äntligen få se ett av världens (H)underverk!

Oj, vad stort det var!!!! Eftersom jag inte visste vart vi skulle följde vi strömmen och hamnade i en gigantisk byggnad. Fast det var liksom ”bara” en liten del där man ställde ut Rodesian Ridgeback….

Den ”lilla” hallen var ungefär lika stor som Svenska Mässan. När jag frågade en vakt efter paviljongen och ”the main Arena” pekade han på en annan byggnad som var nästan lika stor som Ullevi:-) 

På plats såg jag snabbt att det var vakter överallt och att man inte fick ha några hundar på läktaren så Moster har ännu inte sett skymten av den gröna mattan. 

Det fick bli en kort liten träning mitt i allt ”stojet” och sedan gick vi tillbaka till hotellet. För där hade de fixat en restaurang för hundägare! Vi var (såklart) först på plats, men efterhand kom fler gäster med hund. Det var nog första gången vi åt på samma restaurang som en Papillon, Diamond terrier, Whippet, Löwchen och Bolognese:-) Alla hundarna var supercoola, det märktes att de var vana vid att hänga med. Inget gruff även om någon var lite för närgången och alla väntade lugnt vid borden när ägarna hämtade mat från buffén. Hoppas att hundmässorna  i Sverige tar efter detta! 

Imorgon är planen att försöka förstå hur vi ska få det att funka på lördag och att inte äta så hysteriskt mycket. Maten här är ändå inte särskilt god:-)

När man kör bil kan man inte göra så mycket mer än att köra, tänka, lyssna på utländsk radio eller på en bok.

Hade planerat att köra två timmar, rasta en, köra två, rasta en timme osv. Totalt skulle vi avverka sex timmar i bilen. 

Efter halva vägen började det ösregna och jag  funderade på varför jag var så förvånad. Har helt klart en föreställning om att det alltid är vackert väder söderöver. Blev även omkörd av en motorcyklist som nog tänkte som jag, stackars människa!

Till sist kom vi äntligen fram till Haek van Holland där vi skulle ta nästa färja till Harwich. Nu hade vi tre timmar fram till incheckningen så det fick bli en långpromenad och lite god mat i min trevliga hunds sällskap:-)

Jag parkerade utanför en fin liten restaurang som låg alldeles vid havet. Hemma har vi gott om harar, rådjur, älgar och till och med vildsvin men i Haek van Holland var det översvämning av kaniner! De var liksom överallt och superkaxiga! De flyttade sig knappt utan hade lite samma attityd som rådjur som har lärt sig att hundar är kopplade. Fast Moster var inte kopplad:-) Vi passade istället på att köra lite ”lyhördhet under jakt”, vilket blev kul träning. Hon fick jaga efter kaninerna en liten bit, men avbröt exakt när jag bad henne och efter några repetitioner avbröt hon själv efter en rush på 15-20 meter. Det är verkligen GULD att aldrig tjata på sin hund (för då lyssnar den när det väl gäller????).

Kaninkoll!

Efter en stund upptäckte jag att batteriet i mobilen var helt slut. Det började mörkna och jag hade noll koll på var bilen var. Blev superstressad och det blev inte ett dugg bättre av att veta att jag i princip alltid går åt fel håll om jag inte kan vägen. Så jag sprang hysteriskt, fram och tillbaka. Hur kunde jag vara så dum att jag inte höll koll på var bilen stod? Till slut hittade jag mina egna fotspår i sanden och på så vis kunde jag systematiskt börja ”spåra” oss tillbaks till bilen. Moster hade bara kaninspår i huvet:-)

Behöver jag säga att det blev ett ”Hallelujamoment” när jag hittade den? Innan jag reste sa alla mina vänner: ”kör försiktigt!”, men ingen hade såklart en tanke på att säga: ”tappa inte bort bilen!” 

Visst är det vår i Holland?

Kvällen avslutades med Mosters absoluta favoritsysselsättning (näst efter prisutdelningar): ”gå på restaurang”. Det visade sig vara ett flott ställe jag valt och inte helt lätt att beställa. Jag förklarade vänligt att jag inte förstod holländska och tänkte att servitrisen skulle försöka översätta menyn till engelska. Fick nästan ett hysteriskt skrattanfall när hon istället berättade vad det stod, väldigt långsamt och högt….på Holländska!  

God mat, fint hundsällskap och låten ”Woman in love” med Barbra Streisand, som jag inte hört på typ 30 år blev ett  litet ”Hallelujamoment” 🙂 Det hade Moster också när servitrisen kom fram med en enorm skål. Man såg hennes förväntningar, men det var tyvärr bara vatten….

Va? Får inte jag något?

Välmotionerade och proppmätta rullade vi slutligen på färjan till Harwich och nu har vi rullat av och det är  VÄNSTERTRAFIK!????

Tänk vad jag sett fram mot att resa till Birmingham och att få tävla på Crufts. Planen var att träna ordentligt, packa i god tid och jobba in i det sista, för att resa iväg lugnt och välplanerat:-)

Helgen började bra med att mina och Mosters underbara teatervänner kom och överraskade med en blågul bukett, mumsiga hundtugg, champagne och vackra ord. De sjöng ”Ja, jag vill leva la Dolce vita” och gjorde en koreografi så det stod härliga till. Vilken underbar support!

Champagne och SM bukett!

Finaste gänget!

Men sen blev jag ordentligt sjuk….Valpkursen fick Alexandra ta så gott som själv, vilket inte är så lätt när vi ska vara två på den kursen för att räcka till. Och istället för att packa och gå långa promenader med Moster blev det just ingenting…..

Först på själva resdagen mådde jag tillräckligt bra för att orka köra ett träningspass med Moster. Man kan definitivt säga att hon är en hund som inte ska vila sig i form. OMG! Det var som att släppa lös en skenande noshörning bland all rekvisita. En fullständig explosion! Hon lyckades nära nog välta hela skåpet över sig, fem gånger!!!!

Det tog ett tag innan jag förstod vad som hände, så först letade jag efter fel på skåpet. ????

På något vis lyckades jag till slut i alla fall både packa, gå en längre promenad och till sist rulla bilen på Kielfärjan.

Göteborg by night!

Nu har vi sovit, Moster har gjort både nr 1 och 2 och snart är det dags att köra första etappen till Holland. Yeah, nu är vi on the road again!

On the road again!

Dagens knäppaste kommentar: ”No, thank´s I will compete today so I can´t eat any eggs…” sagt som svar på frågan om jag ville ha ett kokt ägg till frukost.

Så var det äntligen dags för min och Mosters EM-debut!

Vis av tidigare erfarenhet hade jag förberedd en lista för dagen:

  1. Rasta Moster
  2. Drick vatten
  3. Ge Moster vatten
  4. Gå på toa……osv…..

Tack vare listan kändes det åtminstone som att jag hade lite koll:-).

Eftersom vi inte skulle tävla förrän på eftermiddagen kunde vi följa våra lagkamraters tävlingar och även vila en stund. Både Kerstin och Frida tävlade innan oss och det var såklart en fröjd att se dem in action:-) Båda var nöjda med sina insatser och jag blev superinspirerad och väldigt taggad av att se dem, jag bara längtade efter att det skulle bli min och Mosters tur.

När det var dags hade vi både Lizette och Eva till hjälp (har man mycket rekvisita så har man:-). När det var fyra minuter kvar till start blev vi insläppta i en liten hall innan den stora hallen. Där fixade jag med rekvisitan och Moster hittade kvarglömd korv högt upp på en ställning. För att lugna nerverna lyssnade jag på Tina Turners ”Simply the best” och just då med en känsla av att texten passade oss perfekt:-) Så var det äntligen dags! Vi blev insläppta i arenan och Moster gjorde några glädjehopp vilket gjorde mig varm inombords. Vad kul detta är! Våra fyra minuter i ringen gick undan, Moster satte sina strumpor på tvättställningen, vilket fick publiken att jubla! Någonstans lyckades jag ge ett kommando för mycket och Moster började backa lite för tidigt. I efterhand har jag kommit på 1000 olika sätt att rädda upp situationen men just då kom jag inte på något mer kreativt än att göra en inkallning och låta henne hoppa genom armarna mot skåpet. Fjutt, liksom….vi var på banan igen men både jag och gissningsvis även domarna hade nog önskat lite ”flashigare moves”. Därefter prickade hon skeden i skålen när hon dukade och publiken jublade igen. ”Fantastiskt vad svenskarna jublar och applådera” tänkte jag, men det visade sig vara hela publiken! Förstod senare att vi varit en publikfavorit och det var riktigt kul. Poängmässigt landade vi på 0.2 poäng från en finalplats. Nu så här i efterhand känns det lite ”sådär” (man är väl lite vinnarskalle trots allt 🙂 fast just då var jag så slut efter all anspänning att det mest var en lättnad att slippa fler starter.

På söndagen var det final och vår ”enda” uppgift var att heja på våra lagkamrater som tagit sig dit. I HTM var det Anna Larsson och Eva Andersson och i Freestylen var det Frida Binette och Lizette Olausson. Som vi hejade på dem! ….och danskarna! Anita sa till mig att heja allt jag kunde när speakern bad de danska supportrarna att göra sin röst hörda (vad jag inte visste var att de själva inte var på plats och att de bett oss svenskar att vara ”stand-in”). Som vi skrek och applåderade! När nästa supporterlag (på 10 personer) skulle göra sina röster hörda kontrade speakern med att säga att ”danskarna” med det lilla laget på fyra personer minsann hade överröstat det stora med råge. Då säger Anita att nu måste vi skrika ännu högre för nu är det snart dags för det svenska supporterlaget att tjoa!…. J

Dagen slutade med fantastiskt fina placeringar för våra svenska lagkamrater och en oförglömlig prisutdelning. Anna Larsson och Flynn tog guldet i HTM (Grattis!!!!)….. och vi grät alla av lycka när de spelade den svenska nationalsången för henne. Själv hade hon varit tvungen att åka till flygplatsen och satt i en hamburgerbar när hon fick veta….J

Sent på eftermiddagen satte sig jag, Eva och tre trötta hundar i bilen och körde mot Rostock. Nu längtade vi hem så det gick lite fortare än på ditvägen. Sista biten var extremt spännande, vi hade nämligen kommit på att om vi körde non-stop och hoppade över en sista tankning så skulle vi kanske hinna med en tidigare färja mot Trelleborg. Vi lyckades och rulla på en färja med några få droppar bensin i tanken. Som tur var startade bilen när vi var framme och vi kunde rulla av och ta oss till bensinstationen vid färjelägret. Där tankade vi, rastade hundarna och körde vidare. Några timmar senare var jag och Moster hemma igen. Tillbaka efter en fantastisk resa och oförglömliga upplevelser! Tror ändå att vi båda instämmer i talsättet: ”borta bra men hemma bäst!”

Vilket härligt lag och så många duktiga hundar!

Vilket härligt lag och så många duktiga hundar!

Avslutande prisutdelning..

Avslutande prisutdelning..

 

Yeah! Svenska laget tog både Guld i HTM och Silver i Freestyle...

Yeah! Svenska laget tog både Guld i HTM och Silver i Freestyle…

Ännu en färja...

Ännu en färja…

Nu rullar bilen på bensinånger...

Nu rullar bilen på bensinångor…

På svensk mark igen :-)

På svensk mark igen 🙂

Dagens diskussionsämne:

”hur är det möjligt att Kerstin och Frida anlände till Krieglach en timme före oss när de startade ett dygn senare??!!!” Vi fortsätter att  klurar på detta…

Idag har vi varit på tävlingsarenan större delen av dagen. I förmiddags var det dags för en liten rundvandring med en av arrangörerna, Monika. När Monika fick se mig spände hon blicken i mig, sa mitt namn, kramade om mig och gav mig två kindpussar. Trots att jag är säker på att vi aldrig träffats kände jag mig både viktig och väldigt välkommen. Lite senare kom jag på att hon kanske visste vad jag heter för att det står på västen:-) Gullig är hon iallafall. Hon tog sig tid, förklarade lugnt hur allt var tänkt och planerat, svarade på alla våra frågor och visade oss var allt ifrån omklädningsrum till baren finns. Måste erkänna att jag blev lite, lite sugen på att prova ett freestyle-EM med ett glas vin i kroppen. Känns som det kunde bli riktigt kul, eller inte….????

Vi fick även göra en  ”låtcheck” (har vi verkligen lyckats skicka rätt låt till arrangören?) och så fick vi hela fem minuter per hund att ”testköra” på tävlingsbanan.

För min och Mosters del gick en minut åt att lyfta in all rekvisita. Sedan tog Moster ytterligare en minut för att noga kolla upp att lite leksaksrester i själva verket inte var godis. Sedan körde vi en start med en ”stor” belöning och sedan skulle rekvisitan lyftas bort för tiden var slut….Trots allt måste jag säga att det är superlyxigt att få kliva in på planen och få möjlighet att belöna med godis. Inget vi är bortskämda med men det passar Moster finfint! 

Efter träningen gick vi tillbaka till vårt Gasthaus och åt en sen men trevlig lunch.

På kvällen samlades vi åter på arenan för då var det dags för invigning. Det blev festligt värre med alla färgglada flaggor, fantastiska hundar och glada hundägare! 

Vi blev också presenterade för domarna och nu håller vi tummarna för att de är lika snälla som de ser ut:-)

Imorgon tävlar våra vänner Anita Axelsson, Anna Larsson och Eva Andersson i heelwork. Heja dem och heja Sverige!

Tror att jag och min hund har lite olika mål med vår vistelse i Österrike ????

Tror att jag och min hund har lite olika mål med vår vistelse i Österrike ????

En välbehövd vilopaus :-)

En välbehövd vilopaus 🙂

Utsikt från tävlingsarenan!

Utsikt från tävlingsarenan!

Rundvandring......"och här kan ni få kaffe..."

Rundvandring……”och här kan ni få kaffe…”

....och ni som vill testa att ta ett glas vin till EM-starten kan göra det här....????

….och ni som vill testa att ta ett glas vin till EM-starten kan göra det här….????

Heja Sverige!

Heja Sverige!

Festligt värre på invigningen!

Festligt värre på invigningen!

...och så lilla "balla" jag!

…och så lilla ”balla” jag!

Här fixas det i Svenska reviret!

Här fixas det i Svenska reviret!

Heja Sverige!!!!????????????????????????????????

Heja Sverige!!!!????????????????????????????????

I måndags mötte vi upp Eva och hundarna i Jönköping. Eva är en landslagskompis som har lyckats kvala in i landslaget med båda sina hundar, pumin Okk som är 7 år och mudin Tia som är 2,5.
När vi packat in oss i bilen (med takbox????) körde vi till Trelleborg (som lika gärna kunnat bli Helsingborg????). Där klev vi på nattfärjan och efter en god natts sömn anlände vi Rostock. Vi hoppades att vi lyckades ställa in Gpsen ”rätt” och sen var det bara att gasa. I början var det lite pirrigt att köra fort, men det gick ganska snabbt över….????????
Det kändes som vi körde bil precis hela tisdagen. Men det gjorde vi visst inte alls, för det blev både många och väldigt långa stopp när någon var hungrig, törstig, nödig eller bara sugen på frisk luft. Både jag och Eva är utemänniskor och att sitta still en bil är inte riktigt vår grej…..Framåt kvällen (när vi lyckats ta oss drygt halva vägen mot vårt slutmål Krieglach) hittade vi ett supermysigt värdshus i en liten gullig stad. Fråga mig inte var (det har både alla i familjen och kollegorna redan gjort) men det var någonstans i Tyskland 🙂 Kul skyltar hade de och det var hundtillåtet värre! De mer eller mindre kastade in både Ewa, mig och alla hundar i restaurangen. Moster loves that!
Idag har vi lyckats ta oss över gränsen till Österrike. Utdrag ur vår konversation: ”Tror du vi är i Österrike ännu?….Ingen aning…..fast det känns faktiskt så…..”????

Okk, Tia och Moster väntar på att båten ska angöra bryggan:-)

Okk, Tia och Moster väntar på att båten ska angöra bryggan:

On the road again....denna gången med resesällskap i form av Ewa med Okk och Tia, bagage och all rekvisita. Fråga inte hur vi fick in allt..????

On the road again….denna gången med resesällskap i form av Ewa med Okk och Tia, bagage och all rekvisita. Fråga inte hur vi fick in allt..????

Kul skylt! Här har de kanske något för tävlingsnerverna?

Kul skylt! Här har de kanske något för tävlingsnerverna?

Fikarast?

Fikarast?

Kul skylt - kan väl inte gälla hundar?

Kul skylt – kan väl inte gälla hundar?

Kul skylt i närbild:-)

Kul skylt i närbild:-)

Okk vill inte vara med på bild..????

Okk vill inte vara med på bild..????

Österrike är vackert!

Österrike är vackert!

 

 

 

 

Idag har vi på Better Dog Academy skrivit samarbetsavtal med Svenska Kennelklubben. Spännande fortsättning följer. Missa inte den!

Efter en sen kväll klev vi ännu en gång upp ”med tuppen”. Avfärd från hotellet kl 7. Finalen skulle starta två timmar senare. Moster och jag hade startnummer 4. Den här gången var jag inte lika nervös som vid första starten men väldigt, väldigt laddad. Om jag bara sträckte på mig och flirtade lite med domarna så skulle vi nog kunna klättra ett pinnhål. Jag hade minsann sett vad som gav poäng:-)
Moster hade vilat större delen dagen innan och var laddad till max. När det var vår tur laddade jag för säkerhetsskull (Hallå! Hål i huvet?!) upp henne med lite ”raketbränsle”. Raketbränsle är ”för gott godis”, typ mamascans köttbullar som gör Moster så glad och lycklig att hon både får vingar och börjar skälla:-) Nu var jag inte riktigt så korkad att jag gav henne mamascans köttbullar (tror inte ens det finns i Moskva) men hon ”råkade” få smaka något väldigt gott kött från gårdagens galamiddag som tydligen hade samma effekt:-)image

En kväll bjöds det på en fantastisk middag för alla tävlande och domare. Vi i svenska laget trodde det var buffé och åt som vargar. Det visade sig vara buffé plus en trerätters middag. Vi blev…..mätta!

 

När vi väl körde blev det lite väl mycket på Mosters villkor om man säger så:-) Hon tvättade och hängde strumpor i ett rasande tempo, bestämde sig någonstans för att hoppa över ”åttan” och börja snurra runt mig som en galning. Tror inte hon hade tid med ”åttan”, hon skulle bara ”i mål”!
Man skulle kunna säga att vi körde en omvänd form av freestyle där hunden gav kommandon och bestämde vilka rörelser som skulle visas upp. Jag var degraderad till rekvisita:-)
Det var inte lätt men jag lyckades ”räddade upp” situationen hyfsat och vi hittade takten igen. Tyvärr lyckades hon rulla in sig i både boan och repet (från väskan) vilket såklart inte såg snyggt ut. Tråkigt eftersom det bara hänt en eller två gånger på fyra år. Avslutningsvis lyckas hon vända rumpan mot domarna och då får man ju förstå att det blev två placeringar ner:-)

image

Lilla söta Oggie blir trött av att ligga på topp!

I det stora hela är jag fantastiskt glad och stolt över vår placering. Mitt mål med resan var att ha det roligt och att ta oss till final och det har vi lyckats med. Med råge!
Vi har haft ett fantastiskt äventyr med både spänning och glädje. Dessutom är Moskva ett helt underbar land! (????) med vänliga människor och vackra byggnader.
Idag kan MOSTER titulera sig som den åttonde bästa freestylehunden i världen, vilket känns stort.

image

Moster hälsar att hon är nöjd med sin placering!

Tack till svenska freestyleklubben som gav mig och Moster möjlighet att få delta i detta VM.

Tack också alla mina fantastiska landslagskompisar Anita, Anna, Carola, Erika, Lizette och Jeanette som gett så mycket support, värme och glada skratt! Ett extra stort tack till vår landslagsledare Erika som både haft ordning på oss och allt som haft med tävlingen att göra här i Moskva. Vill också höja glasen för alla våra fantastiska landslagshundar Emmi, Flynn, Lilo, Oggie, Gaston, Gizmo och Moster. De lyckades alla med den stora konsten att både prestera på tävlingen och att trivas med tillvaron. Tror dessutom att de blev lika sammansvetsade som vi människor på den här resan!
Nu återstår det bara att packa ihop sig och ta den lååånga vägen hem till Sverige.????

image

Det är vackert i Moskva!